>Invigningen var en regnbågsbelamrad scen på Solliden, ett gäng mer och mindre kända kändisar på scenen och hälften av alla man någonsin hånglat med (resten lär komma på onsdag enligt prognosen). Jag befann mig i det avskilda ölområdet och diskuterade kön med en som jag kysste på ett dansgolv 2001 och en som blev mer och mer övertygad om att hen var en heterosexuell kille i en flatas kropp ju mer öl som konsumerades. Tjejparet en meter framför oss var ömt omslingrade och liksom log medan de kysstes och pillade i varandras hår, själv satt jag och försökte känna efter om det är okej att vara singel eller om jag borde sätta mig på ett plan till Grekland och acceptera mitt öde att grilla souvlaki för min överlevnad för utsikten att bli den nya Trollmor. Jag misstänker att tio dagars pride kommer att besvara den frågan utan att jag ska behöva grubbla så värst mycket, så jag går med teflon (min och Tofflans översättning av ”go with the flow”) och växlar dogtagläge efter humör. Blått för fest, vitt för stolthet och nog tusan kommer jag förr eller senare att flagga rött för synd. Synd som i ”det vore väl synd att inte njuta av det ögongodis som bjuds när det nu råkar vara europride och man faktiskt inte har några skyldigheter åt något håll längre”.
Denna bild får illustrera hur långt från scenen man kan sitta och vara fullt nöjd med sin pridetillvaro.
Den här bilden får fungera som bevis för att vi var på Skansen, om någon skulle ifrågasätta saken.
