>pride: paraden

>Mina tår håller sakta på att släta ut sig, sedan de marinerats i det stockholmska sommarregnet en hel dag. De var inte det enda som krullade ihop sig, från att ha varit omsorgfullt tillplattat förvandlades snabbt mitt hår till en rosa Michael Bolton – queer så det räcker men ändå inte eftersträvansvärt. I mina gympaskor klafsade jag först och armbågades bakom QX-vagnen till I love Europe och I don’t feel like dancing. Jämt när jag ingår i flockbeteenden som att dansa bakom en lastbil börjar jag förr eller senare att ifrågasätta mig själv, så efter ett tag drog jag mig ur och fotograferade de där transorna som är roten till att vi vanliga hederliga homon med könslämplig klädsel och lågmäld attityd blir diskriminerade på våra jobb.* Sedan gick jag politiskt bakom ”marching for those who can’t”-skylten (för att politiskt flockbeteende har en retorik som snärjer mig då och då och för att Solidaritet hade samma klang som mjukglass när jag växte upp i plyschsverige och även om det låter raljant så menar jag något fint) och identifierade mig till slut som lärare och gick bakom lärarförbundets fana. Fest, politik och identitet alltså, kan vi sammanfatta paraden med tre lämpligare ord?

Eftersom alla publicerar sina bilder av paraden på sina bloggar och jag redan har gått in för flockbeteende, följer här några utvalda bilder från min paradupplevelse och en från min flaggsäljarupplevelse, som tillsammans med rapporterna från Pride House och halloumiburgare med nachos har dominerat min pride.

Ovanifrån såg paraden bitvis ut som om någon hade spillt ut en påse non-stop.


I början av paraden, särskilt när man passerar Kungsträdgården och Gamla Stan, ser alla åskådare skeptiska ut och säger till sina exalterade barn ”ja se på den konstiga” och till varandra ”att det här spektaklet ska dras igång varteviga år, inte för att jag har något emot vanliga normala homosexuella men jag tycker faktiskt att de förstör för sig själva med det här”. Sedan svänger man in på Hornsgatan och får all kärlek man någonsin suktat efter, och om man tittar upp ser man skosulorna hos alla som sitter uppe på bron och applåderar.

När jag marscherade för dem som inte kunde, spatserade vi med en flagga lång som en vanlig barnslalombacke och plötsligt mindes jag allt min bildlärare någonsin lärt mig om enpunktsperspektiv. Ja, medan jag förstås tänkte djupt, politiskt och globalt och marscherade med lite extra tyngd i mina drunknande sneakers.

Denna och följande bild får representera kanintemat.

Lägg gärna märke till hur mycket större kaninerna ser ut än de åskådande människorna. En medveten politisk tanke om ifrågasättande av storleksnormer mellan arterna? Troligen inte.

Om man vet hur högt mina ögonbryn normalt sitter, förstår man ungefär hur tärd jag är när jag kommer fram i mina dyblöta skor och börjar sälja flaggor i QX-tältet. Som tur är, är det inte särskilt ansträngande. Man säger bara ”den här med rosa och lila står för bisexualitet, den här med tassen står för skäggiga håriga män som gillar andra skäggiga håriga män, den här står för läder och bdsm, den här står för bög, lambda är en grekisk bokstav som har gaysymbolik med omtvistat ursprung, den här kostar 60, den här kostar 40, tack så mycket, ja du kan betala med kort, nej vi har inte biljetter till Ginafesten.”

Imorgon står jag i parken för sista gången i år och på söndag kväll slutar den vara magisk. Magisk, säger kanske ni andra ärrade flator, har jag glömt att vi ska raljera över parken och kalla den en grusgrop för bögar? Nej, såklart har jag inte glömt. Jag har bara valt att kombinera min raljanta inställning till parken som en grusgrop med dyr öl med att erkänna dragningskraften som bor i att känna att alla regnbågar i Tanto handlar om MIG och att det fanns en tid när nästan inget gjorde det och särskilt inte jag. Den inställningen finns med på listan över acceptabla perspektiv på Pride Park i Lesbiska Direktivhäftet, kolla om ni inte tror mig.

*Det där var ironi, om någon missade det. Jag ger inte fem spänn för åsikten att man genom att ha en viss sexuell läggning (eller bevista en festival) representerar alla med samma läggning och att det är ens fel om folk med annan läggning inte har hyfs nog att respektera andra med samma läggning som en själv. Mer om detta en annan gång.

0 svar

  1. >Hej Bruden, eller Sara. Tack för en trevlig blogg om pride, som jag själv inte hade tid att gå på överhuvudtaget för att jag skriver på en uppsats om heteronormativitet för fullt =) Vilket på något sätt känns lite ironiskt.

  2. >Åh, jag önskar att jag hade stått på Hornsgatan, var vid Kungsträdgården och det var ju inget drag alls, fast vi gjorde vårt för att få igång nåt. Bakom oss stod ett tag några som bara tyckte det var kul när ”de där riktiga Blue oyster-bögarna” kom.Såg paraden i New York och det var så mycket kärlek och glädje så man blev helt rörd.

  3. >Men alltså, när jag såg Prideparaden senast (tyvärr inte i år, tack för skildringen!) så stod åskådarfolk och både hurrade och älskade redan i Kungsan!

  4. >Hej Sara! Du är väldigt lik dig IRL. Jag lät bli att gå fram och säga ”jag känner dig och alla dina ex, fast du vet ingenting om mig” för det har du säkert hört mååånga gånger förut. Men jag hälsade inte på Tiina Rosenberg eller Carin Holmberg heller så du är i gott sällskap! Din blogg gör mig glad:-D

  5. >Själv ska jag ha ett plakat nästa år med texten: ”Jag representerar alla bisexuella.” Detta skrev jag i ett blogginlägg om den skogshuggarbög i Aftonbladet som kom med den ack så uttjatade åsikten att paraden får ALLA ATT TRO att Sven-Olov ständigt går klädd i chaps och gasmask, även i jobbet som socialsekreterare. Den lilla slynan.

  6. >jag skrev ganska långt först men allt känns redan lite ”sagt” så jag nöjer mig med att påpeka att det var väldigt fint skrivet och huvet på spiken osv!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Dela vidare inlägget
Andra poster