>och nu sporten

>Något som fascinerar mig med det här OS, som för övrigt kommenteras tusen gånger bättre på SVT än på Eurosport, är bland annat funktionärerna som springer mellan kulor och spjut för att mäta resultaten. De är framme innan kulan landar, men får den aldrig i huvudet. Sen har jag tänkt på det där med viktklasser, och varför bara kampsporter och tyngdlyftning har dem. I gymnastik, till exempel, tycks det annars vara en fördel att vara mager, men där får man jobba med det man har. Åh tankarna vandrar. Gymnastik i olika viktklasser. Sumokonståkning.

Min favoritgren är damernas stavhopp, bland annat för att det är så coolt när någon är så överlägsen som Jelena Isinbajeva. Eventuellt tilltalar mig stavtanken också på grund av min ringa storlek – jag har alltid kunnat klättra högst i träden som böjde sig under de andra barnens tyngd, och jag brukar alltid sätta mig på de upphöjda sätena i bussen. Men framför allt tror jag att allt är Buschbaums förtjänst.

Yvonne Buschbaum var en stavhopperska som jag och mina vänner dreglade över i vartenda friidrottsevenemang som sändes på TV, detta tilldrog sig runt år 2001. När jag och några andra vänner skaffade ett risigt trumset och en replokal, döpte vi vårt band till Buschbaum till hennes ära. Jag säger ”hennes” för att förstärka den dramatiska effekten, för det korrekta pronomenet är ”han”. Precis som med hälften av mina ex, har det alltså visat sig att Buschbaum var en snubbe i en snubbas kropp och förra året lade han ner stavhoppandet för att genomgå könskorrigering.

Någonstans mitt i den upptäckten, slås jag av en misstanke: tänk om jag inte alls är lesbisk, tänk om jag har en mycket olycklig typ av heterosexualitet som drar mig till killar födda i kroppar som gör dem olyckliga, som de förr eller senare korrigerar för att bli lyckliga och jag slutar vara attraherad och måste ta mig till nästa, eftersom jag bara attraheras av kvinnliga kroppar! Typ som att vara kille och bara attraheras av flator i garderoben. Jag ringer genast upp ett ex som jag definitivt har varit kär i och som ännu inte visat tecken på att sukta efter ”T” (som i testosteron).

Jag: Hej… vad gör du?
Exet: Jag är på jobbet.
Jag: Aha, så du är upptagen.
Exet: Ja, kan du ringa lite senare?
Jag: Bara en snabb fråga?
Exet: Okej.
Jag: Känner du dig som en kvinna?
Exet: En kvinna, en kvinna… Jo, det finns tillfällen då jag känner mig som en kvinna. Alltså, jag är ju kvinna, så det är klart jag känner mig som kvinna. Eller, hur menar du?
Jag: Känner du någonsin att du är född i fel kropp, att du egentligen borde ha fötts som kille?
Exet: Näe.
Jag: Okej då vet jag. Hejdå!
Exet: Hejdå!

”Transsexuality is not a common theme in sport”, står det i en artikel jag läser i min Buschbaum-research, vilket förstås leder mig längre in i de transsemantiska snårskogarna, för på svenska är det spöstraff på att kalla transsexualism för transsexualitet. Det visar sig i mina efterforskningar att det inte tycks vara fullt lika illa att göra samma misstag på engelska, men jag misstänker att sportjournalisten på The Sydney Morning Herald är mer van vid att klassificera gymnastikredskap än könsproblematiserade företeelser. Han/hon envisas nämligen med att kalla Buschbaum ”she” genom hela artikeln, som just handlar om att Buschbaum inte är någon ”she”. Ungefär som att skriva ”den heterosexuelle Per-Olof har alltid varit medveten om att han är homosexuell”.

Så, för att sammanfatta: Sumokonståkning, mitt gamla funkband, min exflickvän som inte är transsexuell, och engelsk transsemantik. Det är allt jag har att säga om sport.