>möte med en skattmas

>I tisdags var jag på mitt lokala skattekontor och pratade lite namn med en trevlig skattmas (ja han var inte skattmas rent tekniskt, men det är så sällan man får använda det ordet) medan jag letade igenom tre lådor med namnansökningar i jakt på några avslag. Jag hittade nästan inga, och de enda jag hittade hade tråkiga motiveringar som att man inte ska söka hos Skatteverket, utan hos PRV, om man vill byta ut alla sina förnamn istället för att bara lägga till eller ta bort något. Skattmasen (ja han var som sagt inte skattmas) berättade att man i princip aldrig nekar någon att ta ett förnamn och att ansökningarna om att få heta riktigt puckade saker är rena undantagsfall. Samtalet gled förstås in på trans, kön och det där med att heta ”könskonträrt”, och han sa att han själv inte ser några hinder för att en kvinna ska få heta Lars om hon vill det men han måste följa riktlinjerna som har påförts honom ovanifrån.

Jag satt där i sådär en och en halv timme och letade i register efter användbara data till min uppsats, vilket väl åtminstone får ses som någon slags initiationsrit för att man ska kunna kalla sig veteranakademiker. Det hade varit tråkigt om inte skattmasen (nu är han nog faktiskt skattmas genom upprepningens magiska effekt) hade underhållit mig genom att googla på alla mina frågor om hur många nyfödda i Stockholm som heter Inga-Lill, hur Sverige handskas med spanska efternamn som står i fel ordning och under vilket århundrade borgarna började lägga sig till med släktnamn. Nu vet jag massor, som att namnbyten inte ens går genom någon myndighet i vissa länder och att toaletten på Skatteverket på Mäster Samuelsgatan har ett läskigt blått ljus som gör att mitt rosa hår ser grått ut. Och att jag aldrig på hundra år skulle kunna få ihop det material jag hade tänkt mig till min magisteruppsats. Helgen kommer alltså att gå åt till att försöka krysta fram ett nytt ämne som lämpar sig för uppsats, hojta gärna till om ni har något på lut! Det gäller alltså en magisteruppsats i svenska, helst med genusaspekt eftersom det tillsammans med grammatik är min lilla specialitet.

Jag och skattmasen (ja, han var helt säkert en skattmas) var till slut rörande överens om att det här med könskonträra namn inte borde vara någon stor grej när man ändå är vuxen och får bestämma allt från om man ska stanna i ett misshandelsförhållande till om man ska ha strumpor i sandalerna. Du får satsa alla dina besparingar på Mr Rashid i England som via email förklarar att han behöver låna ditt bankkonto för en stor överföring, men inte själv avgöra om det kommer att vålla dig obehag att heta Liselott trots din manliga anatomi. Du får rösta på Sverigedemokraterna, röka lungorna ur led och göra alla möjliga ogenomtänkta val, men gränsen för hur egenmäktig du får bli med dig själv går när du bestämmer att du vill ha ett namn som matchar ditt eget upplevda kön. Logiken gör kullerbyttor, precis som ett par av er har kommenterat till mitt förra inlägg i frågan, när lagen är till för att skydda en mot obehaget man kan känna av att bli behandlad som ”fel” kön, men effekten av den blir precis det motsatta.

Vi avslutar med veckans mediekommentar (jag har hört att man ska kommentera media om man har en blogg): utan att för tillfället lägga mig i vare sig religiösa eller djuretiska aspekter; finns det inte något skumt i synen på Sveriges lagar när en minister säger ”eftersom halalslakt är förbjudet i Sverige är det viktigt att importörer tar in halalkött från andra länder”?