>Ni tycks vara ett förlåtande släkte, mitt herrskap. Räknar vi ihop alla som skulle förlåta en otrohet med dem som inte har monogama relationer, kommer vi nästan upp i 70 procent. Tretton personer skulle vara otrogna tillbaka, något som en kommentator föreslog kunde vara åldersrelaterat (uttryckt något annorlunda: ”självklart otrogen tillbaka, så gör alla under 20”). Några av er skulle ägna resten av livet åt att hämnas. Jag kan relatera till känslan.
Själv vill jag opponera mig mot själva frågan lika mycket som ni andra. Ångrar hon sig, den hypotetiskt vänstrande flickvännen? Har jag varit otillgänglig, har vi barn, hur länge har vi träffats, är hon kvinnan i mitt liv? Generellt skulle jag förstå och förlåta, och utgå från vad det nu är jag har förstått. Jag har själv aldrig varit otrogen men de flesta jag har varit ihop med har varit det mot mig, och det jag har kommit fram till är ungefär en sån där livsläxa som man blir serverad i varje avsnitt av 7th Heaven. Jag mår inte bättre av att gå runt och hata.
Jag mår heller inte bra av att gå runt och känna mig bedragen, så i de flesta fall skulle jag avsluta relationen, men inte alltid. En gång var jag ihop med en tjej som provokationshånglade upp två brudar mitt framför ögonen på mig. Henne tog jag hem och spände ögonen i och sa att hon måste ha högre tankar om mig än att tro att hon kan få mig att göra slut med ett enkelt trick, vilket man kan säga blev starten på något mycket bättre för oss. En annan ringde mig mitt i natten, storgråtandes för att hon just hade börjat hångla med en annan tjej på fyllan – det går liksom också att ta sig förbi.
Värre är det som görs men inte sägs, det som inte ångras eller det som lättsinnigt upprepas. Efter att ha gjort ett gäng felaktiga försök, vet jag att det som sitter i min ryggmärg nu är att förstå, förlåta och göra slut. Jag ska inte säga att det är vad jag alltid kommer att göra, för även när ryggmärgen säger sitt, drar hjärtat åt sina håll och kanter och ibland går det att ge folk en andra chans. Men det är i alla fall en ståndpunkt som har hållit mig vid bättre mental hälsa än andra och den har en ganska enkel formel: Respekt för henne, vem hon är och varför hon gör saker. Respekt för mig, vad jag behöver och vad jag är värd.
Den här veckan (ursäkta förseningen, jag ska försöka hålla mig till söndagar framöver) ska vi ta reda på vad ni minns bäst. Jag har redan förklarat hur mitt obefintliga visuella minne ställer till det för mig; jag kommer bara ihåg färger och former om jag aktivt lägger dem på minnet, och ansikten jag ser för första gången minns jag inte hur aktivt jag än försöker memorera dem. Däremot kan jag citera böcker jag läste för 15 år sedan och ordagrant återge konversationer jag har hört under veckan. Jag inkluderar inte lukt- eller smakminne i pollen eftersom jag har för mig att det är belagt att det är mycket starkare än övriga sinneminnen (heh) hos typ alla – rätta mig om jag har fel.
Jag är redan själv irriterad över att man bara får välja ett alternativ, så det lär ni också vara. Själv skulle jag välja ord och detaljer. Jag vet precis var det helt oförhappandes ligger en häftapparat, en trasig penna, en sax eller en post-it på mitt jobb. Men jag skulle inte kunna tala om vilken färg de har.
0 svar
>Jag måste nog säga att jag bäst kommer ihåg ljus o atmosfärer… 🙂 Vilket kanske innebär att mitt minne inte är så mycket värt över huvud taget? Men det är likadant med rum som områden och med ansikten för mig. Det jag får med mig från besöket/mötet är mest en känsla. Jag kommer ihåg exakt hur jag kände mig just då. Och så kommer jag förstås alltid ihåg vad jag åt. Ostsmörgåsen från förra veckan som marängtårtan från julbordet när jag var 10! 😉 Det är väl bra att kunna?
>Jag kommer ihåg konversationer – i synnerhet när det har varit en konflikt eller när någon har sagt något som jag har reagerat starkt på. Det här finner vissa HÖGST irriterande eftersom jag kan säga ”För tre år sedan sa du så där”. Jag skulle också tycka att en sån människa var jävligt irriterande. 🙂
>Jag har ett sjukt ansiktsminne, något som jag ibland döljer för att inte verka som ett totalt nutcase. Det är så himla jobbigt att förklara meningen ”Vi åkte samma skolbuss en gång när vi haft friluftsdag i femman” till någon man inte träffat på 20 år och samtidigt verka vid sina sinnes fulla bruk.
>Jag har minne för rörelser. Danskoreografier. Sådär så om en danslärare efter tre år lär ut samma dans igen men ändrat nån detalj ”men för tre år sen var det Höger arm där” så är jag så trögomlärd att det kan det ta nästan lika mycket energi att lära om detaljer som det tagit att lära mig en helt ny dans.Annars har jag ganska bra ordminne också, och blir irriterad när folk återger konversationer men inte ordagrant när jag minns exakt vilka ord som användes. Färger lär jag mig aldrig. Speciellt aldrig färger på bilar. Det är på gränsen till pinsamt när jag inte kan lära mig vad någon jag är ihop med har för färg på sin bil så jag kan titta efter den.
>Jag valde ansikten, trots att jag aldrig minns var jag har sett dem förut. Dessutom kommer jag oftast ihåg namnen på folk om vi väl blivit presenterade. Konversationer också. Ah, det är så svårt att välja.
>Men det finns ju inget riktigt hörselrelaterat alternativ: melodier och sånt. Min starkaste sida är för övrigt sångtexter: ord till melodi sätter sig som berget.
>För mig är känseln starkast. Jag vill gärna ta på saker och känna texturen och jag glömmer nog aldrig hur något känts.Jag har fortfarande känseln efter min älskade flickväns hud i min handflata, trots att det gått flera år sedan jag smekte henne.Min hand minns, och jag minns.Liksom smärtan när hon gjorde slut. Det känns lika hårt i mig nu som då.
>Du nämner en väldigt viktig sak: Respekt. Både till den andra och sig själv, Men attan vad svårt det är när man är den som älskar och den andra har slutat att älska. Man kan bete sig så oerhört taskigt och respektlöst i rena desperationen. Vett och sans är som bortblåst./E, som också är den anonyme ovan.
>Jag har svarat smådetaljer, för det tycks jag minnas mest konsekvent (fast bara om det gäller andras smådetaljer). Men egentligen är det där med mitt minne helt inkonsekvent. Jag kan telefonnummer jag hört en enda gång men glömmer alltid koden för att komma in på jobb, till exempel. Det har absolut inget alls med att göra hur viktigt något är, eller hur viktigt jag tycker att något är, det är bara helt och hållet slumpartat.
>Vägar och geografi. Lätt. Jag har nog Sveriges bästa lokalsinne.
>Jag har en totalt onödig talang – jag kommer ihåg siffror. Jag kommer ihåg kollegors koder på jobbet, folks personnummer med mera. När jag gick i nian hade vi besök av en äldre dam som suttit i koncentrationsläger. Hon hade ett sådant fångsnummer (eller vad man kan kalla det) inbränt på underarmen. Jag tittade på det, men fick inte bort sifferkombinationen ur huvudet på många många månader!
>Du är klok du, Sara! Men som lärare, visst är det jobbigt när man har svårt att känna igen ansikten? I början med en ny grupp ser alla i det närmaste identiska ut för mig.
>Känslor, ansikten och reaktioner (det var en fin konsekvent kategori va? Konstigt att du inte kom på den själv.) Hur reagerade hon när jag sa det? Såg föreläsaren trött ut idag? Jag tar mig friheten att ångra mig och välja ansiktsuttryck och kroppsspråk istället. Hoppas du fick ut något av det här ordbajsandet, för jag börjar tvivla på att det ger mig något. Ciao!
>Jag valde ord, men det är ju skillnad på ord man hör och ord man läser. (eller, båda kanske hör till fonologiska loopen.. hmm… måste kolla upp modellen av arbetsminnet nu) Nu blev jag fundersam.Jag kommer iaf bättre ihåg det jag hör än det jag läser. Möjligen kan detta bero på allmänt bättre fokus när folk talar eller sjunger till mig. Jo, jag tror det man läser hör till visuo-spatiala skissblocket (mesigt ord) men om man läser dem högt för sig själv blir de fonologisk loop. Känner att jag borde kunna det, jag är ju psykologstudent OCH psykologinörd.Oavsett ser jag fram emot resultatet av pollen.
>Det här måste vara den svåraste pollen hittills. Jag har nog ett ganska utspritt minne, för jag vill klicka i alla, förutom smådetaljer – jag hittar aldrig någonting. Trots att jag har ett galet ansiktsminne kan jag ofta inte placera var jag sett människan. Jag väljer nog ändå Vägar och geografi. Det räcker att jag tittar på en karta en gång, så hittar jag dit jag ska, trots att jag aldrig varit där förut. Fast det kanske mer kan klassas som detaljminne. För detsamma gäller om någon visar mig till en okänd adress. Nog lägger man detaljerna längst vägen på minnet? ”Vi svängde vid två stora granar”…
>Hrm, jag velar mellan känseln, lokalsinnet och födelsedagsminnet. Jag minns precis hur jag kände mig vid en massa tidpunkter, men det är nog ganska universiellt tror jag. Annars kan jag hitta till platser jag bara varit på en gång för många år sedan, och komma ihåg en massa folks födelsedagar. Annars tycker jag Johans ansiktsminne verkar fruktansvärt underhållande. Om du råkar känna igen mig någonstans får du gärna hälsa! (Och eftersom du inte vet hur jag ser ut så kan du ju hälsa på alla blonda tjejer du känner igen i Stockholmsområdet som ser ut att vara mellan 20-25) Vi kanske har suttit i samma tunnelbanekupé vid något tillfälle?
>Vad roligt att läsa allas kommentarer denna gång! Haha förstår att det kan bli konstigt när man känner igen folk sen 20 år tillbaka 🙂 Medan jag själv får skämmas när jag ”artigt” går och presenterar mig för folk som det sen visar sig att jag redan ”känner”!! Hur bortförklarar man en sån sak?! Ledsen att jag glömde dig, himla synd faktiskt…Samma säker gäller om jag ska orientera mig: det krävs nästan att jag memorerar alla gatunamn i ett kvarter FÖRST, sen kan jag ge mig ut:) Däremot är jag en fena på siffror: Referensnummer, bokningsnummer, folks personnummer, telefonnummer, anmälningskoder….allt fastnar! Det är hur praktiskt som helst, särskilt som jag alltid tappade bort lappar och påminnelser innan jag kom på att jag kunde slippa dem… Synd bara att jag irriterar mig så på folk som omständigt står och letar efter sina lappar för att knappa in en enkel kombination i SJ:s redan långsamma biljettomater!
>Jag har ord- och sifferminne. Jag känner inte igen folk på stan, men när de berättar vem de är så minns jag vad de heter, vad deras partner heter, vad barnen heter och när de är födda. Har de berättat sitt personnummer för mig så minns jag det också.
>Jag minns, precis som många andra, ansikten. Om jag stått och varit uttråkad på en busshållplats och noga studerat (eller rätt lojt studerat, för den delen) en blivande medresenär och sedan träffar denna en månad senare på COOP blir jag _mycket_ upptagen med att komma ihåg varifrån jag sett människan. "Jag HAR sett henom förut, jag bara vet det. Varifrån? När? Hur? Borde jag hälsa? Känner den igen mig? Nääär?" skriker mitt huvud tills jag, sent omsider, kommer på att "justja, busshållplatsen för en månad sen! Den där gången som jag var så uttråkad!"Namn är en annan favorit. Har folk berättat för mig vad deras hundar, kaniner, kusiner, tio år gamla bästa vänner tillika gosedjur heter så minns jag det för evigt. Samma sak med mellannamn, då alltid i rätt ordning. Jag tror det här har att göra med att jag lägger en ofantlig vikt vid namn och tycker att det är oerhört viktigt att minnas vad folk heter. Så att man inte sitter där och kallar dem Tjaron eller Sieron när repetitionen gör dem ledsna i själen. Vägnamn är jag däremot fullständigt ointresserad av och har aldrig lagt på minnet. Lokalsinne har jag däremot och jag älskar att kunna rita upp en egen karta i huvudet när jag kommer till nya platser.Luktminnen har jag dock aldrig förstått tjusningen med. Har från flera håll och kanter fått höra att de ska vara De Starkaste Mest Emotionella Minnen There Is men mig lämnar de fullständigt oberörd. Om jag nu skulle känna igen en lukt kan jag aldrig placera den vilket förtar tjusningen. (:Roligt att läsa allas svar och fint att inse, ännu en gång, att människan är en komplex och fantastisk varelse. Tack!