>Om trenden 2007 var att komma ut som transsexuell FtM och 2008 handlade om att avsluta sjukt etablerade förhållanden, så är 2009 året då alla flator börjar dejta män. Jag ska inte nämna några namn, men om jag gjorde det skulle ni dåna och säga ”HON? Ärkeflatan Flatula? Med en SNUBBE?” Jodå, här håller vi inte på gränserna mer än nödvändigt. Jag, som har känt mig som den mest heterosexuella i sju socknar på grund av mitt samröre med ett grekiskt manstroll i kvinnligt fodral, får se mig omsprungen i den heterosexuella kapplöpningen av inte en, utan två nära vänner, tillika till synes inbitna lesbianer, som såhär i juletid deklamerar att det är dags för ett hårigt bröst och en brummande mansröst. Eller, för att vara noga, lite okomplicerat spel där man vet att man spelar bytet och får det man vill när man vill det.
Man kan se tecken på att denna mansdejtingtrend sammanfaller med trenden att göra slut på sitt 5-6-åriga lesbiska förhållande. Mantrat verkar nämligen lyda: ”tjejer är så sjukt komplicerade och jag vill ändå inte ha något seriöst, och det är så himla enkelt att bara ragga upp en snubbe, man behöver inte ens ragga, bara vifta på en ögonfrans och inte säga nej”. Den kan de ju marinera en stund, alla heterobrudar som utbrister att det skulle vara så enkelt att vara lesbisk och inte behöva krångla med krångliga manshjärnor.
Åh alla analyser vi kan ägna oss åt under 2009 med utgångspunkt i dessa mina två vänner som härmed har upphöjts till trendsättare. Vi har männen som sa ”du är inte lesbisk, du har bara inte träffat rätt kille än” och som härigenom får vatten på sin kvarn. Från januari till april kan vi på olika sätt diskutera hur det hade varit att låta dem diktera villkoren genom att ignorera den egna viljan för att inte bidra till deras argument, och dra paralleller till andra saker vi gör mest bara för att visa andra att de har fel. Vi har identiteten, begäret, behoven och preferenserna som vi kan kombinera och tugga på i säkert fyra-fem månader. Och sist men inte minst, det eviga mysteriet heterosexualiteten. Det räcker gott och väl över nästa årsskifte, så bloggåret 2009 känns ganska säkrat.
För den som ändå inte tar den enkla vägen, bjuder bloggen härmed på årets raggningsreplik, som kom så naturligt att jag inte ens märkte att det var en förrän det var för sent med en örfil (jag har sett på TV att det är med en sådan en duktigt heterosexuell kvinna svarar på raggningsrepliker): ”That would sound so much better if you said it laying down. And if you screamed it instead of saying it. And if it was my name.”
0 svar
>Alla (och med alla menar jag typ alla) bibrudar har ändå pojkvän…. … . fan ta dom. Det där var förresten livets bästa raggningsreplik, funkar ej på svenska tyvärr.
>Jag kan faktiskt se det där i min flatumgängeskrets också och det är sånna ”Va? Hon? Ärkeflatan?”-tjejer som gått åt det hållet. Det kommer nog bli det nya svarta, tyvärr.
>Gillar raggningsrepliken 🙂 (hur känner du som svenskalärare för användandet av ordet pick-up line istället?) Kram
>Det är alltså inte bara bland mina vänner det händer… FEM flatbekanta har under senaste två åren skaffat pojkvänner….
>Väntar med spänning på hur allt detta hänger ihop – flator skaffar pojkvänner, allt fler FTM, butchens försvinnande (och att alla verkar flytta till Berlin?)…
>Bra att undertecknad har gått på andra hållet då, kanske väger det upp lite. Konstigt att många bibrudar har killar? Sara sa det själv ”man behöver inte ens ragga, bara vifta på en ögonfrans och inte säga nej” – det är helt riktigt, enligt min erfarenhet. Och Berlin är trevligt. Hade man bara kunnat förstå tyska hyfsat, så…
>I egenskap av bibrud blev jag glad av att höra att jag för första gången i mitt liv har blivit trendig. =) Fast jag vet dock inte riktigt om jag räknas eftersom jag inte nyligen gått ifrån flickvänner till pojkvänner, utan istället envisas med att pussa på samma gamla underbara kvinna. Så förresten; NEJ, ALLA bibrudar har INTE pojkvänner.
>jag garderade mig med att säga typ alla 😉
>Ahh schit! Känner mig sååå jäkla kass! Blev brutalt dumpad (otrohets drama) efter 4 år med min tjej för ca. 5 mån. sedan och vad gör jag! Åker hem till hemstaden (en håla) över jul och söker bekräftelse. Hemma finns typ inga som jag…å raggas upp av en snubbe som jag hakar på! Förklarar läget för honom (dum som jag var, han lär tycka att han gjorde värsta grejen..) Skäms över mig själv…såååå. Tyckte jag oxå att det var lättare att ragga upp en snubbe?! Jo, tydligen…men det va fan inte bättre!Många gaytjejer i min ålder har stadgat sig rejält och hängt på babyboomen…alla verkar upptagna! Ska man ge upp och ta den näst bästa?! En snubbe?! Att bli singel nu känns skit. Känns som om man ger upp innan man ens försökt träffa någon…Gott Nytt År!
>Jag tycker att det är trist att bisexualitet ofta hamnar under en oseriös stämpel, att många tror att bisexuella människor mest prövar sig fram eller vill vara lite annorlunda ett tag.det är okej att vara heterosexuell. och ofta är det okej att vara homosexuell också, upplever jag. men, att vara bisexuell kan man inte komma ut med utan att bli påhoppad från båda hållen. de homosexuellas läger där man bara är wannabe och inte på riktigt, och de heterosexuellas läger, där man inte heller passar in.när jag var femton år blev jag kär första gången. i en tjej. det var den starkaste av kärlekar jag upplevt och den höll i sig i tre år. jag trodde länge att jag var homosexuell, tills jag någon gång då jag var arton år kände kärlek för en kille. jag får ständigt höra att jag är oseriös,trysexual m.m. , något som lett till att jag inte gärna talar om min sexualitet över huvud taget.varför kan inte människor bara få vara? varför måste vi dela upp oss i läger och kasta skit åt alla håll. homosexuella vill ha ett slut på diskrimineringen de upplever av heterosexuella. men många gånger har jag som bisexuell känt mig lika diskriminerad av homosexuella.
>Haha jag gillar raggningsrepliken! Den hade jag nog kunnat falla för om den sades på rätt sätt :)Ville bara säga att både jag och min flickvän är bisexuella, och detta är det mest seriösa förhållande någon av oss haft. Hon är HON, det bästa som hänt mig. Så att lämna denna kärlek för en kille..? Knappast. Kär som man är rinner det mesta av en, men visst är det lite störande när folk verkar tro att vi är tillsammans av praktiska skäl, eller ännu värre: för att ingen kille ville ha oss! Herregud. Eller att vi inte skulle ha sex, alt. bara ligga och gosa lite sött. Med tända ljus. Ca en gång i veckan. Igen- knappast 🙂
>Ha! Jag har lykats ragga upp en söt lite bibrud, och nu, redan efter typ tre veckor, har hon nästan blivit flata på riktigt. Skulle faktiskt bli förvånad om hon någonsin skaffar pojkvän igen. Jag har fett mycket omvändningsskills! Tidigare bravader består av tre före detta superheterosexuella kvinnor som numera raggar tjejer oftare än jag gör.
>Håller helt med Felicia. Är det inte människan vi faller för om vi är tillräckligt vidsynta för att bortse från kön.