>Den senaste veckan har jag funderat över det här med tjejtelefoner. Det började med att jag, till synes helt könsneutralt, skulle gå och köpa en ny mobiltelefon. Sånt är lättare sagt än gjort nuförtiden, för i sin iver att pilla in så många funktioner som möjligt har mobiltillverkarna glömt att tillgodose grundläggande behov av batteritid och fickvänlighet. Således är det ett gytter av blanka touch screens och kameramobiler som är mobilkameror, vissa i samma storlek som min gamla freestyle från 80-talet, som möter en i jakten på något man kan ha i fickan och skicka sms med. När jag ironiserar över det känner jag mig som en tant, en som skulle kunna häva ur sig ”ja det där med s&m och eminem har jag aldrig förstått mig på, det duger så gott att gå ner till lådan och posta det man vill ha sagt, det blir liksom mer handgripligt så”. Men kalla mig stofil, jag vill ha något med sköna knappar, lång batteritid och behändig storlek. Dessutom vill jag ha en mobil som behärskar grekiska, och där går tydligen den definitiva gränsen. Ericsson har två modeller som är kompatibla med det grekiska språkpaketet man kan köpa till, Nokia har ingen. Jag ska inte tråka ut er med alla modeller av Samsung och LG som har funnits en gång men inte finns längre eftersom alla bara lanserar mastodonttelefoner liknande de där mini-TV:arna som en gång spåddes bli den nya flugan. Istället ska jag återgå till att fundera över tjejtelefoner.
Där stod jag alltså, i ett Phone House, och pillade på mobiltelefoner och frågade ovetande ynglingar om grekiska språkpaket. ”Jo men asså det står här på Internet, grekiskt språkpaket, öh, till Ericsson, så det ska lugnt funka” sa min finnige utvalde och började hämta mobiltelefoner från lagret eftersom jag inte var intresserad av pekskärm och inbyggd fax. (Minns ni när det var ett under av teknologi när de satte en ficklampa i en penna? Jag misstänker att hela Ericssons framgång grundar sig på Bengt Alsterlind och hans påfund att göra saker av andra saker i Hajk) Jag var inte så förtjust i något han plockade fram, och till slut kände jag mig (kvinnligt?) manad att säga något snällt så att han inte skulle gå hem och känna sig ledsen.
– Den här gillar jag lite, sa jag uppmuntrande.
Han drog på mungipan.
– Jag tänkte väl att du skulle göra det, sa han med säkert (och eventuellt manligt?) tonfall.
– Jaså, vad grundar du det på? frågade jag.
Han ryckte på sin manliga mungipa igen och såg på mig under sänkta ögonlock.
– Tjejtelefon.
Mitt samröre med transkillar har fått mig att reflektera mer över de män som inte menar något illa och som säger ”tjejtelefon” på samma sätt som de säger ”tjejtoalett” utan att mena mer än att den är lite renare och saknar pissoar. Därför svalde jag förtreten, den som sade mig att han tyckte att det var en tjejtelefon för att den var söt och blank i utbyte mot att den saknade bluetooth och att kameran hade färre pixlar. Vid närmare eftertanke inser jag att det var tjejigt gjort av mig att hålla tyst, och mest bara bidrog till att vår mobilförsäljare fick sin bild bekräftad. Till mitt försvar kan sägas att det var ett led i min resa mot ett mer nyanserat sätt att tolka unga mäns uttalanden, men mot det finns alltid motargumentet att unga män genom tiderna redan har varit utsatta för ett oproportionerligt stort antal tolkningsförsök och att jag åtminstonde borde ha frågat vad han menade. När jag kom hem frågade jag Tofflan vad han menade. Sådär som unga kvinnor så ofta frågar varandra vad unga män menar – jag ser ju att jag åker rakt i fällan vad jag än gör. Tofflan fnös ljudligt och sa att jag är för välvilligt inställd till vad folk kan tänkas mena (kvinnligt?) och att han förstås menade att det var en tjejtelefon för att den var tekniskt underutvecklad.
För att få ett manligt perspektiv frågade jag sedan kollega D, som sa att en tjejtelefon har spegel och sämre funktioner eftersom tjejer inte bryr sig om teknik, vilket han vet för att han har läst 40 poäng etnologi. Det bidrog endast marginellt till min slutsats, som landade på att unga spolingar som jobbar i affär inte ska dra slutsatser om folk baserat på vilket kön de tror att de har.
Och att jag gillar små blanka mobiler med speglar och runda hörn, oavsett om jag bidrar till den statistiska sannolikheten eller ej. Alltså. Snart är det på tiden med ett inlägg som behandlar genansen över att bekräfta stereotyper med sin existens.
0 svar
>Jag har en GAMMAL SE-telefon. Som inte ens har T-9. Vad säger det om mig? Bakåtsträvare?Förresten; jag ska jag börja läsa en extrakurs i evolutionsbiologi den här terminen, där vi bland annat kommer gå igenom könsrollerna ur ett evolutionistiskt perspektiv. Återkommer när jag vet mer! :DAlltid intressant med genusvetenskap, beroende på om man ser den ur ett etniologiskt/antropologiskt synsätt eller ur ett rent biologistiskt synsätt.
>Själv fick jag inte den rosa mobiltelefon jag ville ha utan två svarta istället! Det krävs alltså två svarta killtelefoner för att få samma utbyte som av en tjejtelefon.
>jag följer din blogg med stor glädje och stort intresse! endast en sak finns att önska: länk till startsidan i ditt snygga blogghead, går det månne för sig?
>ååh men hata…. när jag provade joggingskor häromdan: ”jaa men du, här borta har vi tjejvarianten””jaha vad är det som skiljer då?””ehehh, ja alltså det är ju färgen….”haha vafan. jag köpte de blåa istället för lila sen bara för att störa honom.
>Första stadiet i livet är det då man identifierar vilket kön man anses ha, och försöker anpassa sig efter det. Använda klänningar och leka tjejlekar, t.ex. Vissa fastnar i denna fas. Väldigt många rentav. Nästan alla skulle man kunna säga om man är bitter.Andra stadiet är när man blir arg på könsrollerna och bestämmer sig för att göra tvärtom när man upptäcker något könskodat. Så man vägrar smink, slutar raka benen och försöker plugga teknik.Tredje stadiet är när man inser att man faktiskt genuint vill något som tillhör ens egen könsroll. Detta leder till långa inre dialoger om huruvida man alltså blivit så hjärntvättad att man tror på könsrollen själv, eller om det faktist är så att man helt frivilligt gillar en viss grej. Vilket ju är sannolikt givet hur mycket könskodade grejer det finns.Fjärde stadiet är när man slutat bry sig om könskodningen och gör precis som man vill. Beroende på vad det är man faktiskt vill så kan man passa in olika bra i folks föreställning om kön.Naturligtvis får man ofta återfall i tidigare faser. Och i varje situation krävs ett nytt beslut och visar vilken fas man befinner sig i. Som detta att ständigt komma ut ur garderoben.
>Sally: Jag ska försöka komma ihåg att göra det! Påminn mig om jag inte har fixat det om en vecka, för mina kom-ihåg-lappar är lite väl utspridda just nu.Helena: Ungefär så ser väl min analys också ut, men bara ungefär. För vad skiljer det man genuint vill från vad man vill på grund av det samhälle man har vuxit upp i? Skulle man fortfarande gilla känslan av nylonstrumpor mot huden om nylonstrumpor i vårt samhälle var en typisk hundaccessoar och inte alls hade med kvinnlighet att göra? Det jag själv ”genuint vill” är dessutom beroende av kontexten, jag kan vilja något väldigt mycket i ett sammanhang men inte alls vilja det i ett annat, eftersom allt man uttrycker får halva sin betydelse utifrån hur de tolkas. Det hade ju varit lätt att bortse från tolkningen, om det inte vore så att själva attraktionen till vissa beteenden grundar sig i hur man har lärt sig att olika saker tolkas. Däremot tror jag att medvetenheten om alla dessa tre perspektiv (som åtminstone för mig gärna manifesteras precis samtidigt) kan göra att man bättre kan förhålla sig till dem och hålla balansen, som jag skulle kalla ditt fjärde stadium.
>Ni har väl inte missat att den här bloggen är nominerad i klassen Övriga kulturbloggar i Kulturbloggens, Bloggtidningens och Paktens omröstning om Kulturblogg Award? Här kan ni läsa mer:http://kulturbloggen.com/?p=6049Omröstningen pågår till 17 januari.
>Länge leve kulturen!:)
>hur säger man äsch på engelska?
>Tjejmobiler i all ära (min är lila), vad jag verkligen vill ha är en tjejskruvdragare!!! Ska det vara så svårt att hitta en skruvdragare med litiumbatteri och minst 35 Nm i vridmoment som inte väger hundra kilo och kräver en hand stor som en halv pissoar för att få grepp?Och Anonym: Det som skiljer förutom färgen är storleken. Har man under 39-40 ungefär gillar man visst bara vita och ljust beige skor. Jag är fortfarande sur efter mitt senaste besök.