>om vad som kom först

>Såhär efter påsk kan man ju prata lite kön, samtidigt som man kan parafrasera diverse äggrelaterade frågeställningar och fråga sig: Vad kom först, definitionerna eller könen?

”Könen”, bräker förmodligen de flesta (nå de bräker inte egentligen, jag bara skrev att de bräkte som ett stilistiskt argument för deras förmodade fårmentalitet) med diverse referenser till alfahannar och modersinstinkter, men ganska många förstår nog samtidigt vart jag är på väg. Tänk er att det inte fanns något språk. Tänk er att ni var en riktigt moderlig moder, en urkvinna med enorm attraktion till maskulina, penisförsedda människor och en instinktiv böjelse att vicka på höfterna när ni gick. Och ni träffade andra moderliga mödrar med samma höftvickning och dragning till maskulina snoppmänniskor, och ni träffade en massa snoppmänniskor av olika maskulinitetsgrad. Och ni träffade en dag en människa med bröst, som inte vickade på sina höfter och som inte var någon moderlig moder. Om ni inte hade ett språk, skulle ni antagligen bara lägga till denna människa till er kunskap om vilka olika människor det finns, ni vet, som barn gör. Men har ni vuxit upp med ett språk som delar upp alla människor i två, med dagisfröknar som kallar det vilda gänget för ”buspojkarna” och med tryckarballader som ”en kvinna och en man” men inga ”when a mtf loves a tomboy” eller ”I kissed a butch and I liked it” – då blir det svårare, ja det blir nästan som om denna underliga människa inte existerar. För om könet kom först, då kom alla kön på en gång, men om könet kom just när vi slutade kalla varandra för ”ugh”, då är kön bara manliga män och kvinnliga kvinnor. Vi har alltså två svar på frågan: 1) Könen kom först, och när definitionerna kom försvann alla utom två. 2) Definitionerna kom först, för innan vi började definiera fanns bara en massa olika människor. Som för all del inte ens hette människor.

Det hela är förstås bara en hypotes, för jag har varken tid, energi eller forskningsanslag att föda upp en by människor utan språk.

För att återgå till hönan och ägget (det har ju ändå varit påsk). Det verkar som om vi människor gör en väldig skillnad på hanar och honor, när djuret och dess kön fyller en funktion i våra människoliv. Kor och tjurar, suggor och galtar, tuppar och hönor blir så åtskilda att de får olika namn, medan älgar och rävar kan vara just älgar och rävar men vid behov preciseras med tilläggen -hona och -hane, -ko och -tjur. Fiskar, flugor och örnar bryr vi oss inte alls om att könsbestämma, kanske för att vi tycker att de alla ser likadana ut, men troligen mest för att vi inte behöver veta. Har man en gris på logen kan det ju vara bra att veta om hon kan producera fler små grisar, men har man en fluga i sovrummet är prioriteringen bara att få tyst på den. Jag skulle gissa, att så länge vi människor inte höll oss med tamdjur så spelade det ingen som helst roll för oss vilket kön fågeln hade som ruvade på de vilda äggen vi gjorde vår omelett av. Ägg, sa vi antagligen sådär härligt primitivt till varandra, när vi på stenåldern firade påsk och gick ut i skogen på jakt efter fågelbon. Men ”höna” var det ingen som behövde säga, för vi hade ingen anledning att dela upp fåglar efter kön när vi ändå inte hade några hönsgårdar (påsk firade vi alltså däremot). Och äntligen har vi svaret på gåtan – det löste sig när vi blev lite lingvistiska: Ägget kom först.