>I Aftonbladet frågar de idag fem personer: ”Är du trött på Anna Anka?”. En jeppe vid namn Jan Andersson svarar: ”Nej, det är kul när det kommer upp kontroversiella saker. Hon behövs som motvikt till alla attackflator och feministlesbianer”. Mitt intresse, som dittills varit ganska svalt eftersom jag fortfarande inte kan uppamma några känslor över huvud taget kring Anna Anka, vaknar omedelbart. ”Var? Var?” skriker mina inre och hormonellt styrda brudjägare. ”Var är feministlesbianerna och hur får man deras nummer? Var lever du Jan, och får vi flytta in?”
Jag läser citatet igen och kommer på mig själv med att humma lustfyllt mitt på pendeltåget. ”Alla attackflator och feministlesbianer”. Det låter som om det är helt fullt av dem, gör det inte? Jag tittar mig omkring med mitt nöjda grin, men ser inte en enda attackflata. Kanske är de alla förklädda till suckande kvinnor med handväska, långt hår och vindjacka, men det känns inte som om attackflator väljer sådana förklädnader. Om jag hade en attackflata, tänker jag drömmande. Då skulle jag reta henne, bara en aning, tills hon attackerade. Dels för att mäta kraften i hennes attack, och dels för att det kan vara väldigt stimulerande att bli retad om det görs på rätt sätt. Jag skulle måna om hennes reaktioner, tänker jag, och provocera henne precis lagom för att hon skulle flina tillbaka och sätta in en stöt. En attack. Jag lutar huvudet mot pendeltågsväggen och funderar lite grundligare kring attacken och hur jag skulle lura fram den, reta upp den till dess att jag motattackerade och det sprakande slaget var igång, hur hennes ögon skulle glimma och mina giftpilar skulle gifta sig med hennes. Jan Andersson, om du läser detta, kan du inte skicka mig en liten attackflata? Som en motvikt till alla vindjackeheteron och handväskestrejta brudar som sitter här på tåget utan en enda glimmande blick?
