>Något jag inte tidigare visste om Amelia, var till exempel sidantalet. Visste ni att exemplaret jag håller i min hand är 146 sidor långt? På sida 122 handlar det plötsligt om nästan samma sak som jag en gång skrev en magisteruppsats om, nämligen förförelseknepen som sprider sig via böcker och internetforum män emellan. Men medan min uppsats var en tämligen akademisk analys av terminologin, är reportaget i Amelia mer empiriskt inriktat och handlar om hur man försvarar sig mot knepen i verkliga livet. Särskilt gillar jag knep 4: Han härmar dina rörelser. ”Mannen vid bardisken som pratat med dig alldeles för länge gör samma svepande gest över håret som du gör, skjuter upp glasögonen på näsan på samma sätt som du, eller drar sig i örsnibben precis som du gör när du pratar om ett svårt ämne. Varning – han försöker skapa ett band mellan er genom att helt enkelt härma ditt rörelsemönster”
Innan vi går in på svaret kan vi ju stilla betrakta det faktum att det finns en värld där man behöver varna ena halvan av befolkningen om att en representant ur den andra försöker ragga upp en.
Svaret får mig att fnittra: ”Gör yvigare och yvigare gester, vansinnigare och vansinnigare. Prata med en arm uppsträckt i luften i tre minuter. Jogga på stället medan du berättar om en film du har sett. Se hur långt han är beredd att gå.” Min inre bild av detta scenario blir min största behållning av denna Amelia-tidning. Det, och bilden av en mjuk pepparkaka dränkt i kristyr på sida 94. Den påminner mig om att det årstidsmässigt är fritt fram att gå loss på kristyren till pepparkakorna, vilket jag härmed ska ta och göra.
Men först varningen som jag börjar bli van att förmedla: Om du inte har läst Udda, läs inte vad Amelia skriver om den. Det där med att avslöja handlingen tycks utöva en oemotståndlig lockelse på så många som skriver om boken, och jag blir förstås en aning irriterad men försöker hitta en positiv aspekt i det att de tydligen bara inte kan låta bli att prata om den.
