>ej hetero

>Jag vet inte hur många kontaktannonser ni läsare konsumerar, men själv tycker jag att det är både roande och aningen meditativt att plöja igenom alla annonserna i DN Kontakten. ”Akademiker, man, viljestark, söker kvinna som tycker om sin kvinnlighet” läser jag och börjar spekulera kring vad en akademisk alfahanne kan definiera som kvinnlighet och på vilket sätt han föredrar att hon tycker om den. Troligen inte på det sätt Ursula Martinez gillar sin. Jag övergår till att reflektera över det vanligt förekommande (men endast i kontaktannonser förekommande) ”tjejkvinna” och hur det kommer sig att motsvarigheten ”killman” inte har fått samma genomslag. Tofflan tycker att ”tjejkvinna” låter som en kvinna som attraheras av tjejer och jag upplyser henne om att det är önsketänkande. Hon fortsätter utan att låta sig nedslås: ”Och killman … det låter som någon som är kittlig.”

Men vad man verkligen kan fundera över, är de annonsörer som skriver två eller fler annonser med något varierande ordval men samma innehåll. Först kommer följande annons:

Nästa annons ser ut så här:

Jag har analyserat tillräckligt många annonser i mina dar för att snabbt avgöra att detta rör sig om en och samme man. Ofta skiljer det ett par år mellan de olika identiteterna, och den ena anger ofta fler och striktare preferenser medan den andra är lite mindre krävande. Ibland hittar man knappt några skillnader alls. I helgens DN hittar vi fler exempel på fenomenet:

Och strax därpå:

Åh det förbryllar mig. Satt hon, den mulliga hundägaren, och grämde sig över sin formulering som kanske skulle ge sken av att hon var missnöjd med sitt jobb? Kom hon på att en del måste vänja sig vid kastanjebrunt hår och att det inte är något man slänger i ansiktet på folk redan i annonsen? Eller tänkte hon att två annonser skulle slå högre än en? När jag konsulterar Tofflan visar det sig att jag inte är ensam. ”Jag fattar det inte heller!” utbrister hon. ”Man skulle kunna förstå det om det handlade om två helt olika saker. Söker dig som vill plocka svamp med mig. Söker dig som kan piska upp mig. Men att skriva två annonser på raken om skogspromenader och mysiga hemmakvällar?” Vi är rörande överens om att vi möjligen förstår om en konstant procent av annonsskrivarna ångrar sina formuleringar och skickar in en ny text, men vad säger man om de där annonserna som vill ge sken av att vara skrivna av två olika personer? Om ni vet, upplys mig!

Men egentligen var det inte alls det jag skulle skriva om. Nej, för det mest fascinerande med hela kontaktannonssvängen är ju de kvinnor som fortfarande avslutar sina vänner-annonser med ”ej lesb.”. Det finns oftast en eller två i varje DN Kontakten, och jag kan möjligen förstå den historiska kontexten. På sextiotalet, tänker jag mig, fanns det ingen ”kvinnor söker kvinnor”-kolumn bland kontaktannonserna och flator ville inte skylta med sina preferenser. Alltså måste kontaktannonssidorna ha varit fullproppade av garderobsflator som skrev önskemål om ”väninnor att ta en drink med”, och de kvinnor som faktiskt bara ville ha en drink och inget mer upptäckte förr eller senare att de var tvungna att komma ut som hetero. Eller, som det hette då: ej lesb. Men nu? ”Jag söker kvinnliga vänner i Sthlms-omr. Bio, shopping, restaurangbesök, pub, café, resa m.m. Jag är en öppen och social person. Ej lesbisk.” Vilken flata skulle tolka en annons om bio och shopping under kategorin ”vänner” som en lesbisk invit? Har ”ej lesbisk” blivit så etablerat under ”vänner”-rubriken att folk knattrar in det på ren rutin, eller kanske för säkerhets skull? Eller skriver de det kanske för att hedra ett minne av när den lesbiska maffian i övrigt var ganska dold, men åtminstone dominerade bland dem som söker nya väninnor? Kanske borde jag svara den där ”Sto 179412” och fråga. På ett ironiskt vis skulle det göra hennes annons charmigt kontraproduktiv, vilket man väl får se som en bonus.