>hej gräns

>Jag är åter på väg, denna gång från Umeå. Där har det hållits feministfestival i helgen, och jag var inbjuden för att tala på temat ”från Brudens blogg till kontrakt med Piratförlaget”. Det var sex-sju år sedan jag senast befann mig i samma lokal, då för att spela rebelliska låtar med mitt dåvarande band på samma scen där jag igår alltså satt och pratade om mig själv och resan mina texter (hittills) har gjort. Det är inte så konstigt om man börjar blicka tillbaka.

Till råga på allt stötte jag på två gamla kursare från min folkhögskoletid, tiden när vi bodde i kollektiv och hade morgonmöten då vi bestämde sånt där som:
1. Huruvida örtsalt är för dyrt för vår gemensamma matkassa
2. Vem som egentligen ansvarar för att diskhanddukarna transporteras från kök till tvättmaskin
3. Hur man egentligen torkar disk
4. Vem som känner sig kränkt av diskussionen kring hur man egentligen torkar disk
5. Huruvida disktorkande är en klassfråga
6. Huruvida disktorkande är en feministisk fråga
7. Om även de med rakade huvuden behöver bry sig om anslaget om att rensa avloppet från långa hårstrån
8. Om man ska behöva stå ut med halvbrända grönsakswokar bara för att man inte gillar lök
9. Om man ska få tillreda kött om man bara använder vissa köksredskap

Ja, sådana saker diskuterade vi för tio år sedan i mitt kollektiv, jag säger inte att det var just dessa saker men ni ska nog inte helt utesluta det. I helgen satt jag i ett liknande kollektiv och det hade allt: groddar, korsstygnsbroderier och politiska anslag på toaletten. Och jag mindes hur fint det är att ha väggar där man kan läsa saker som ger själslig näring. I mitt eget kollektiv ägnade jag timmar åt att göra ett rönnbärsdraperi. Jag hängde upp det i dörröppningen och mixade rönnbär med rött och rosa glitter, och nu ligger det någonstans, hopkorvat som en slags torkad sylt.

Mitt föredrag om min och mina texters resa hade ingen disponering, jag satt några minuter i förväg och skrev stödord men det blev bara tre: ”Sara”, ”Eddie” och ”gräns”. Sara och Eddie var mina vid samtalet närvarande folkhögskolevänner som jag skrev ned för att inte glömma att nämna. Gränsen handlade om vad som hände när lilla alternativa jag plötsligt vann en helt allmän tävling, när det helt normala (nåja) Piratförlaget gillade mina texter och när medier utanför min ingrodda krets ville intervjua mig och recensera min bok. Jag hann inte prata så mycket om just det, och har kanske inte ens tänkt färdigt kring det, men det slog mig där på Hamnmagasinets golv att det absolut måste betraktas som en slags gräns. Sedan var min taltid slut, och det var kanske tur, för efter en timme är formuleringarna slut om man inte har annat att gå efter än ett stödpapper med tre ord. ”Jag är så glad att vara här, så tack för att jag fick komma”, fick jag fram. ”Det är fint att vara tillbaka i Umeå och träffa er och känna mig inspirerad. Och som avslutning kan jag avslöja att det här är min första feministfestival med rakade armhålor.”

Det är ju också en slags gräns, tänker jag. För sex-sju år sedan på den där scenen, då sjöng jag förresten också om en gräns, nämligen den mellan Sverige och Ecuador. ”Hej gräns, vad gör du där och gör? Du ligger bara mitt emellan oss och förstör. Mellan mig och min tjej finns du inte ens; du finns bara på kartan, fåniga gräns.” Den där sista textraden ekar i mitt huvud nu, och jag tänker på gränserna mellan allt jag just suttit och dragit gränser mellan. Kanske är det så att åtta timmars bussresa (visste ni att Y-bussarna har trådlöst Internet?) försätter en i ett något för dimtramsigt tillstånd – det har dessutom varit någon bensinläcka någonstans som nu letar sig vidare in genom våra näsborrar och upp i hjärnorna – men något i påståendet att gränser bara finns på kartan känns onekligen ruskigt allmänt. Eller som att det åtminstone borde vara det.