>genom sverige, under molnet

>Glöm allt jag sagt om att vilja sitta mer på tåg. Den här veckans sammanlagt 19 timmar på tåg har dämpat min iver. Nu är jag på sluttampen, sitter baklänges någonstans mellan Bräcke och Järpen eller vad nästa station kan heta, och tittar på Sverige. När jag åkte från Lund i onsdags var det 15 grader varmt, men här ligger fortfarande klickar och högar av snö överallt som efter världens största tårtkrig.

Med tanke på Det Isländska Molnet som ligger över oss alla och har givit begreppet askonsdag en ny innebörd, så kan man tro att tåget ska vara överbelamrat med ångestfyllda flygresenärer som inte kommer hem. Jag tänkte mig att det skulle vara kaos, att jag skulle kunna sälja min sms-biljett dyrt på svarta marknaden om jag ville, att folk skulle gömma sig på tågtoaletter och under säten eller vädja: ”Snälle konduktörn, hav lite mänsklighet och låt mig följa med, min hustru väntar mig i Järpen!” Men sätet bredvid mitt är tomt och ingen på tåget pratar om något moln eller inställda flygturer. I stället pratar de om hur kvinnan, som sitter på sätet framför mig, mår. Hon är ganska gammal och hennes dotter blir nervös så fort hon harklar sig.
”Mår mamma inte bra?”
”Jag tittade uppåt och svalde lite luft.”
”Ojdå.”

Jag har varit i Östersund och tittat på en stad som en gång var den stora staden. Det var när jag bodde i Lugnvik, ett samhälle som antingen ligger utanför Östersund eller som egentligen är en del av Östersund, beroende på vem man frågar. När jag flyttade från Lugnvik var jag nio år och Östersund var fortfarande en enorm, avlägsen stad dit man åkte när man skulle köpa julklappar till kusinerna. Nu har den uppenbarligen krympt. Den är ett sluttande rutmönster, med en enorm överetablering av asiatiska restauranger men, vad jag kunde se, inte en enda grekisk. Jag och min husvärdinna slank in på en som varken var asiatisk eller grekisk, och åt en enorm brunch för 95 kronor, inklusive efterrätt med våfflor, wienerbröd, chokladpudding och cheesecake. Klå det, Stockholm!

”Persbrandt, han har fastnat i New York”, säger damen på sätet framför mig till sin dotter. Hon läser tidningen och där står det sådana väsentligheter. Det handlar förstås om Molnet.

I tisdags och onsdags var jag i Lund. Även där blev jag ypperligt omhändertagen, det här landet tycks verkligen krylla av sympatiska individer som öppnar sina hem och dessutom bistår med intressanta samtalsämnen. Krylla tycks det också göra av fina och begåvade åhörare till mina framträdanden. I Lund var det tjockt av just sådana, och jag glömde att tala om för dem vilken fantastisk publik jag tyckte att de var, så jag hoppas att någon härmed framför det till resten. I Östersund trillade det dessutom in en grupp utbytesstudenter från Zambia och Senegal, som fick hela föreläsningen översatt för sig av sina svenska medstudenter. Detta medförde att frågestunden blev av ett lite ovanligare slag, där frågor som ”hur tänker du när du lägger upp strukturen för en roman” blandades med ”if someone else told you they wanted to be gay, would you recommend them to be gay because you are living as gay yourself?”. Som tur är har jag jobbat tillräckligt länge på SFI och varit tillräckligt mycket i Afrika för att inte bli helt perplex av sådana frågor.

Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite fascinerande med Molnet. Det första som fascinerar mig är förstås hur ett enda argt berg i naturen kan stoppa flygtrafiken över en hel kontinent. Det startar tankar om ömtålighet och sårbarhet som jag och alla krönikörerna i kvällstidningen tycker att vi bara kan må bra av att tänka ibland. Damen framför mig säger att det står i tidningen att de inte vet när det kan gå över.

Det första jag såg när jag kom fram till Östersund, var backen där jag lärde mig att det fanns vuxna människor som gjorde dåliga saker. Det var där som mamma upptäckte att någon hade stulit hennes handväska. Hon hade hängt den rakt över barnvagnshandtaget och det borde inte finnas något sätt att ta den, men någon hade skurit av remmen och nappat åt sig väskan. ”Varför då?” undrade jag, och mina konstruktivistiskt lagda föräldrar sa att det kanske var någon som var väldigt, väldigt fattig och inte kunde få pengar på något annat sätt. Det var synd om honom, men samtidigt gjorde han fel. Han gjorde fel, men det var samtidigt synd om honom. Det var i den där backen jag fick det klart för mig. Sedan hittade vi handväskan, tom i en papperskorg.

Det andra som fascinerar mig med det isländska molnet är att vi inte kan se det. Om det här hade varit för 150 år sedan hade ingen vetat om att det fanns ett enormt askmoln som spred sig över världen. Vi skulle harva på i våra fållor, stoppa några strumpor och fundera på att kanske dra igång en liten industrialism snart, sånt där som man gjorde i mitten av 1800-talet, utan en tanke på att det kanske flög isländsk aska över våra huvuden och huruvida Persbrandt satt fast i New York eller ej.

Jag har tittat på min gamla lågstadieskola, gräsmattan där min syster hade skidtävling på sin födelsedag, järnvägsövergången som jag fick gå över själv men bara när bommarna var uppe, kyrkan där min pappa jobbade och högstadieskolan jag var ganska rädd för. Det får lov att bli ett extra blogginlägg om allt det där, och om en bråkdel av allt jag minns. Men mest nostalgisk blir jag i alla fall när jag åker tåg och ser kalhyggena glida förbi. Vi stannade aldrig på vägkrogar när vi bilade genom Sverige. Alltid på kalhyggen. Där drack vi medhavd mjölk i termos, smörgåsar med ost eller messmör och upptinad bulle, och sedan lekte vi ganska mycket troll. Ingen sa åt oss att akta oss för någonting, vi fick bara inte gå för långt bort. Pappa hittade emellanåt en pinne som han tog med hem för att tälja en slev. Vi gjorde detsamma.

En gång åkte hela mitt fritids till Östersund och gick på restaurang. Jag var rädd för att äta på restaurang, bland annat för att det var ett främmande ord och för att jag aldrig hade gjort det förut. Alla andra barn tog pizza eller hamburgare, även dessa främmande ord för mig. Jag darrade på läppen, jag ville inte vara på restaurang, ville inte äta, ville inte ta ställning till om jag ville äta det där som hette pizza och hamburgare. Till slut fick jag veta att det fanns köttbullar och stuvade makaroner, det kände jag igen och viskade till en fröken att jag ville ha. När de andra barnen såg min tallrik ångrade de att de inte hade valt köttbullar och stuvade makaroner i stället. Mitt första restaurangbesök utvecklades sålunda ändå till en typ av triumf.

Det tredje som intresserar mig med molnet, är att det är ett moln. Moln är ett av de mest romantiska ord som finns, dessutom är det titeln på Karin Boyes första diktsamling, och nu står det på varenda löpsedel. ”Så länge stannar molnet”, ”molnet sprider sig över Europa” – så mycket trevligare det känns än ord som ”svininfluensan” och ”vårbudgeten”. Det finns en till grej med det där molnet som fascinerar mig, men den hinner jag inte berätta om. För nu är jag framme i Stockholm och ska åka hem och sova, så att jag snart kan gå upp och göra stockholmsgrejer. Som att gå på grekisk restaurang.