>Det finns en tidning, vi kan kalla den ReckoVeryn, som skrev till mig häromdagen. Det är inte så ovanligt, tidningar skriver till mig ibland och vill ha med mig i reportage. Då handlar det antingen om min kommande bok, min gamla bok, mitt skrivande i allmänhet eller om nya vägar att nå ut med sina texter (dvs ”hur var det att vinna en tävling på nätet”). Jag har varit med i diverse ”tjejtidningar” och ”damtidningar” utöver dagstidningar och kvällstidningar. Därför kändes det inte så speciellt att få det här mejlet från just den här tidningen.
Det tidningen skulle göra, skrev de, var ett reportage om sexvanor. ”Vi söker bisexuella/lesbiska tjejer som kan tänka sig att ställa upp på intervju samt fotografering. Det är vanliga porträttbilder som ska tas. Anledningen till att du blir kontaktad är för att vi fann din blogg. Du skriver på ett öppet och ärligt sätt. Det gillar vi!”
Jaha, tänkte jag. Så de letar intervjuoffer och tycker att jag ska vara en av deras lesbiska och bisexuella tjejer i artikeln. Det kan man ju förstå, jag har själv varit med om att leta folk till artiklar och söka både här och där. Missräkningen i att (o)nämnda tidning inte alls var ute efter att skriva om någon av mina böcker var ganska snäll i sammanhanget, men det var den sista meningen som jag blev tvungen att dela med mig av till mina kollegor: ”Om du känner dig intresserad får du gärna lämna en kort beskrivning om dig själv samt dina sexvanor.”
Kanske överreagerar jag, men skriver man verkligen sådana mejl till folk? Mina arbetskamrater tvekar om den saken, och jag får kväsa en ingivelse att ringa till tidningens chefredaktör. ”Hej”, skulle jag säga, ”är det Brouice Latt (som hon till exempel skulle kunna heta)? Jo, jag skriver på ett blogginlägg om heterosexuella kvinnors sexvanor. Skulle du lite kort kunna beskriva dig själv samt dina sexvanor?”
Mina sexvanor, kan jag förresten berätta för er helt utan mellanhand, har på senaste tiden begränsats till den kittlande beröringen av latex mot hud. Fyra dagars flyttstädning och tre par städhandskar senare har jag bara en tanke i huvudet: sömn.
Ps. Idag är sista chansen för den som till äventyrs skulle vilja rösta på min blogg till Stora Kulturbloggpriset.
