>Det finns en gräns för hur mycket man bör försöka imponera på sig själv. Min gräns upptäckte jag igår, och kan meddela att den ligger ungefär 170 centimeter från golvet. Där stod en låda med böcker, varav en skulle lånas ut till en syster, och jag tänkte ”inga problem, den baxar jag enkelt ned.” Den del av mig som inte höll med, var tyvärr tyst och beundrade den där första delen, så det fanns inte riktigt någon stark opposition. Jag gav mig således genast i kast med lådan. Halvvägs genom projektet gnällde min rygg till, och när lådan var nedplockad gick det inte att röra på ryggen åt minsta håll utan att den skrek. Detta fick till resultat att jag ägnade hela gårdagen åt att hasa runt med mycket små rörelser som en ledbruten pensionär, och undervisningen lät ungefär ”så när vi säger -aj- skulle, kan det -aj- handla om nutiden trots att -aahjj- skulle är ett verb i preteritum”. Resterande tid tillbringade jag på rygg, filosoferande kring all romantext jag skulle kunna producera om jag inte av vårdguiden och alla jag pratat med var förbjuden att sitta. Ännu gravt mörbultad sitter (!) jag nu här och meddelar er detta. Försök inte impa på er själva mer än vad era gränser tillåter. Ni är imponerande precis som ni är.
