>kan – inte – sluta – titta

>Jag fortsätter maniskt att se på Bachelorette, och utökar till den amerikanska versionen på trean. Det är ett slags knark, ett studium i någonting. En teori är att programmet är ett substitut för alla som är för stora för att leka med Barbie, för hennes ben är så blanka och klänningarna ser alla ut att komma i en egen, orimligt dyr ask. Ständigt skrider hon nedför trappan. De måste ha en liten hiss där bakom någonstans.

I första avsnittet kommer de tjugofem snubbarna i limousin och kråmar sig som orrar för att få hennes uppmärksamhet. En gör en volt från biltaket, en annan spelar på en ukulele. Man måste göra så mycket väsen av sig, det är det.

Jag: Om jag vore en av friarna skulle jag ryka direkt. Jag orkar inte tävla med folk om andra folk och hålla mig framme sådär. Jag skulle sitta i ett hörn och tänka ”your loss” medan folk jonglerade och skröt om sina jobb.
Tofflan: Hallå. Vi pratar om ett flat-bachelorette nu. Vem tror du skulle vinna bacheloretten, om inte en svår brud nonchalant draperad i en soffa?
Jag: En rätt så fit sångerska med raspig röst, fixat hår och en blick som säger ”jag förstår dig”.
Tofflan: Men om det var ett lesbiskt Bachelorette skulle det utspela sig över ett år, på en folkhögskola.
Jag: Skulle?
Tofflan: Okej, det utspelar sig. Hela tiden. Överallt.

Hör ni det, sparrisar? Folkhögskola. Sedan kommer ni ut, erfarna, med krökta pek- och långfingrar och uppfattningen att man ska hänga oavbrutet med sina ex.