Jag skulle just komma tillbaka från bloggkoman när mattan rycktes bort. Sedan dess har jag läst, för det är det jag gör när det blir svårgripbart. På DN, SvD, Aftonbladet, Expressen först, sedan svenska och norska bloggar, sedan amerikanska tidningar, engelska analytiker och, med ont i magen, inläggen från dem som sympatiserar.
”Det är samhället som har skapat honom”, läser jag, och ”Breivik såg Sverige som ett varnande exempel och tycks ha beslutat sig för att göra något radikalt i en tid när ingen annan gör det”. Jag tänker inte länka, men det är en sida som uttrycker sympati för SD. ”Multikulturalismen tvingade honom till det”, läser jag och min bild av Breivik blir en familjemisshandlare.
Det är för din skull jag slår, du tvingar mig till det. Jag försöker bara rädda den här familjen, du förstår inte ditt eget bästa så jag slår. Jag hoppas att jag hinner rädda dig innan jag råkar slå ihjäl dig. Du tänker fel, men jag ska fixa det. Dina tankar går ifrån mina och det är farligt för barnen, jag vrider nacken av dem så att du förstår. Du förstår inte att du sätter ditt liv på spel genom att vara så öppen och naiv, så jag slår. En dag kommer du att förstå.
Jag läser ordet ”våldsdåd” på ovanligt många ställen för att handla om terrorism, och ordet ”terrorism” på ovanligt få ställen, särskilt just efter att gärningsmannen blivit avslöjad. Det verkar vara lite olika, det där med vem som är terrorist. Hudfärg och religion verkar spela in i semantiken på ett underligt vis och liksom putta en blond norrman till att snarare vara en galning. Jag hoppas att rapporteringen tar sig, det känns lite långsökt att inte kalla ett politiskt motiverat massmord på oskyldiga för terrorism. Jag hoppas att epitetet ”terroristen” sätts till varje omnämning av ”ABB” och att bruket av ordet får en och annan att fundera över sin egen position, men jag vet att det sistnämnda är en fåfäng förhoppning. Politikens hårda kanter befolkas, såvitt jag har sett och hört, av rädda människor.
Till slut tänker jag på mina elever på sfi. Jag gör det ibland när jag vill försäkra mig om mänsklighetens godhet, antagligen för att det är där jag träffar mest folk och får insyn i humanism från alla delar av världen. Den som tror att ondska kommer från folk från andra ställen har inte sett samarbetet mellan kurder, serber, ryssar och turkar i mina klassrum, de har inte fått förmånen att möta kloka blickar från Uganda, Irak, Litauen när vi ser varandra i ögonen och kokar ned allt till det grundläggande.
För ett par veckor sedan såg jag en dokumentär som sade att hela världens befolkning har sitt ursprung i en grupp på 600 individer.