jästminskning, gästökning

En oväntad fördel med att flytta från Rotebro till Hökarängen är att jag numera kan baka bröd. I Rotebro ligger nämligen Sveriges enda jästfabrik, och när vinden låg på åt fel håll andades man inget annat än jästpartiklar. Det var okej, jag stördes inte till vansinne av det, men det tog definitivt bort all längtan efter att faktiskt gå till en affär och köpa jäst. Åtta månaders jästdetox, och driften att baka bröd har långsamt gjort sig allt mer påtaglig tills jag för ett par dagar sedan lät den tränga igenom och explodera i en hel plåt med rågfrallor. Plötsligt luktar mitt hem som det gjorde för länge sedan.

En annan fantastisk sak är att detta blir mitt första Pride på åtta år utan pendeltåg. Imorgon, när jag går till KG och förfestar med en massa andra flator som förhoppningsvis redan hittat till stan, behöver jag inte se till att hinna med sista pendeln 01.50. Inte på måndag heller. Inte på tisdag. Bara ni som också har flyttat från stockholmspendel till tunnelbana vet precis vad jag menar.

Av samma anledning har jag fått en oerhörd tillströmning av gäster, särskilt spontana sådana. Jag visste, i teorin, att alla mina polare bodde söder om stan. Men jag hade nog inte fattat hur mycket ivrigare de skulle vara att hälsa på mig, när de bara behövde sätta sig på gröna linjen. Sju år av att behöva tjata på folk för att komma och förfesta hos mig satte sig till slut på min självbild – men det var inte jag! Det var tjugotre minuter med pendeltåget och ett ortsnamn som låter som en jämtländsk skogsglänta.

Den tredje fina grejen är mina grannar. I Rotebro hade jag bland annat en granne som skeptiskt såg på mig och mina polare och frågade: ”Är ni punkare? För min pojkvän hatar punkare, han är nazist.” Det är samma granne som en annan dag skrek efter mig ”Jesus var socialdemokrat och hans mamma var en hora”, men som blev snällare efter att hennes hund hade kissat på min cykel. De som bodde vägg i vägg med oss var tonåringar som hade högljudd fest varje helg, inkluderande fulla ungdomar som ryckte i vår dörr vid tretiden för att dörrarna var likadana. I Hökarängen har jag grannar som frågar hur jag mår. En del av dem är till och med alldeles bedårande.

Ps. Min avsikt med detta blogginlägg är inte att avfolka Rotebro. Det finns en fin liten slinga man kan gå i skogen där, och … en affär och en pizzeria och allt möjligt.

0 svar

  1. Det har inte riktigt koppling till vare sig Hökis eller jäst, men igår tänkte jag mycket på dig när jag försökte köpa kaffe på bion Victoria. Det stod fullt av folk som jag såg- sorry, antog- var på väg in till Kyss mig. Tänkte på hur många som kanske var där efter att ha läst ditt prat om filmen. 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Dela vidare inlägget
Andra poster