Efter en dags prideaktivitet kan jag konstatera: Jag gillar helt och hållet det där med att förlägga Pride Park till ett gratis Kungsträdgården. Vojne, tänkte jag kanske första gången jag läste det. Vojne, nu får vi inte ha vår fristad, nu blir det fritt fram för vem som helst att inta parken och ja, sprida homofobi eller i alla fall förvirring kring vem man egentligen kan limma på. Men idag förstod jag grejen. Folk jag aldrig trodde att jag skulle få se på en pridefestival, folk jag fördomsfullt skulle tolka som homofober om jag såg dem på stan, satt glatt mitt bland emobögar och glamourtransor och drack öl till musiken. De panka ungdomarna som brukar sitta utanför parken gick omkring med sina pälsväskor och neonkängor och hade festival med vuxna direktörer och sextioåriga flatpar med tiinasnagg. Det var fint.
Min egen prideerfarenhet skuggades i början av ett kafkaliknande sökande efter pressrummet, där jag skulle hämta ut mitt armband. Efter fyrtiofem minuter var jag redo att klubba ner nästa pridevolontär som pekade åt vagt håll och sa ”press… vad är det? Alltså, hm, fråga dem där borta.” eller ”gå ut ur parken, förbi bilen där borta, så finns det några bajamajor och efter det tror jag att det är” (det var det inte). Lyckligtvis var just nästa pridevolontär en väldigt söt tjej, som log och sa att hon just hade pratat med pressfolket och att de definitivt var precis innanför ingången till höger. Det var de. Jag andades ut, kände någons hand på min axel, vände mig om och det var typ alla jag kände. Där började Pride.