Hela min pridetisdag ägnade jag åt att intervjua hbt-afrikaner och en irakier, som blivit inbjudna till Stockholm Pride av UD och RFSL. I ett femtimmarsmaraton satt jag och fick mig till livs om hbt-situationen i Sudan, Botswana, Liberia, Algeriet, Zimbabwe och Irak, och det kändes som en present. För hur ofta får man veta hur det är att vara gay i Liberia eller trans i Botswana? Sjukt sällan, skulle jag vilja påstå, till och med om man är på plats. När jag var i Tanzania för elva år sedan letade jag mig galen efter hbt-människor, och hittade absolut ingen. Om man är infödd då? Nej, säger mina elever och skakar på huvudena, nej, det finns inte i mitt hemland.
Därför var det en present från Stockholm Pride till mig, att jag fick prata med folk som är så modiga att man börjar grina. Varje historia var värd en sån där sjutimmarsansträngning, men det jag har lyckats skriva ihop under mina knappa timmar på Prides backstageområde är i alla fall något. Om ni går in på http://www.qx.se/samhalle kommer nog intervjuerna att ploppa upp under de närmaste dagarna, en efter en.