pride och prognosen

Varje gång jag har gått in på SMHI den här veckan har det stått att vädret idag kommer att bli soligt, imorgon molnigt och i övermorgon regn. Som om det visste att vi hade pride här i Stockholm, puttar vädret regnet framför sig dag efter dag, och nu verkar det som om vi inte kommer få regn förrän vi på söndag ligger utslagna i våra egna och varandras lägenheter, flämtande efter parad, seminarier och till exempel Gina Girls Club, där jag personligen avser svänga mina lurviga i ett sista adrenalinryck.

Där ska regnet falla på oss, inte på seminarierna och klubbarna alltså utan när vi flämtar i våra lägenheter på söndag, och vi ska begrunda att festivalen nu är över igen, att vi sett våra ex dejta våra andra ex i parken, att vi chockerande nog inte träffade kvinnan i våra liv den här festivalen heller, att vi faktiskt inte har någon plats att förankra den stora regnbågsvimpeln vi råkade köpa i yran, att vi kanske borde bli ihop med bruden vi för ett par veckor sedan gjorde slut med för att kunna vara singlar på pride, att våra ögonlock är dubbelt så tjocka som de var i måndags och att vi börjar jobba redan nästa dag. Det är en passande dag för regn helt enkelt, så för första gången den här veckan hoppas jag att prognosen stämmer.

Pridetorsdagens höjdpunkt var, som alldeles förväntat, humorkvällen där Moa Svan hade samlat ett helt gäng nya komiker med varierande grad av queerskap. Trots att allt utom den var gratis, var det humorkvällen som samlade så mycket publik att ett helt gäng människor satt utanför salen i hopp om att någon skulle ångra sig och lämna en plats till dem. Jag förstår dem. Jag tänker inte ens försöka återge något, så bra var det.

Och så var det visst en schlagerkväll också. Jag gillar konceptet, men ogillar att stå i folkmassor, så jag smet iväg med mitt presspass till backstageområdet där det brukar vara ganska lugnt och glest. Där var det också fullpackat. Jag tror inte att jag åstadkom så mycket, förutom att i samtal med Mats Bax komma fram till att det som skiljer oss åt är tre svenskar i ett klassrum, prata lite med den klarsynta Ulrika Westerlund, byta typ ett ord med Mian och stöta på (partikelverbet, inte det andra) Erika Söderström som var min kontaktperson på Charlie by Kabusa när de gjorde Skamlöst-antologin.

Varför sitter jag här och namedroppar och nämner en bok som egentligen inte har med saken att göra? Jo, för att Erika Söderström sa något som jag tycker att mina skrivande läsare ska känna till. Nämligen att Charlie by Kabusa är ett förlag som får in alldeles för få bokmanus. Vet du någon som skriver bra? frågade hon. Och som skriver queert eller med genusvinkling? Säg åt dem att skicka in sina manus till oss, jag tror inte att de vet att vi finns.

Det var så viktig och uppseendeväckande information att jag tror att jag rentav tar och upprepar den, innan jag i harmoni med väderprognosen drar på mig mina shorts och åker in till pride och kulturhuset. Skicka genast in era bokmanus till Charlie by Kabusa.