kom ihåg: bokmässan

Min kropp spärrar upp sina ögon klockan sex, som om de inte tvångsförslöts först vid halv två. Sex är tre timmar för tidigt, men en timme innan min taxi ska komma, så jag ignorerar det faktum att jag enligt planen kan sova fyrtiofem minuter till och tar tillfället i akt att få mitt hår i ordning. Det har inte varit i ordning på fem veckor, det behövs. Väskan är färdigpackad men med en kvart kvar hittar jag på allt möjligt som jag kanske kan behöva på en bokmässa och pular ner i väskans  extrafack som om jag i hast vore på väg att lämna hus och hem för amerikat. Extra penna. Reservpenna om extrapennan skulle förtvina. Långt fler par strumpor än helgen har nätter

Jag åker taxi med en man som pratar om hur mycket yngre han ser ut än sin faktiska ålder, hur farligt det är att åka flygplan och hur det verkar som om invandrare som han och hans familj ibland tvingas på ”för mycket demokrati”. Klockan är sju. Jag hummar med som i dröm.

Jag är på Centralstationen fyrtio minuter innan mitt tåg ska gå, men kontrollerar femton gånger att det står 8.10 på min biljett och att samma tid står på infotavlan. Det hade helt enkelt varit lite för nesligt att missa bokmässan på grund av en felkoppling i huvudet. En kvinna går förbi och pekar på golvet. ”Är det dina pengar?” ler hon och är försvunnen. En hundralapp ligger anspråkslös precis bredvid min väska och det är inte mina pengar men jag tar dem. Det skulle aldrig falla mig in att köpa något för dem, jag vet när pengar har dålig karma. En gång behöll jag tjugo kronor som ramlade ur någons ficka, och jag visste redan när jag betalade för vaniljmunken att den skulle vara sur, men inte att den skulle få min mun att smaka ruttet i en vecka.

Så jag går en sväng på centralen och letar efter ett ädelt syfte. En Situation Stockholm till exempel, men det är ingen försäljare ute. Inleda författarskapets viktigaste helg på året med sur smak i munnen för hundra spänn – hell no. ”Om jag ser någon leta pantflaskor ger jag henom hundringen” tänker jag och ser i samma ögonblick en flaskletare. ”Ursäkta mig” säger jag och han ser avvaktande på mig, men inte skeptiskt. ”Vill du ha den här? Jag hittade den, jag vill inte ha den”, säger jag och han blir glad. Jag hör att han tackar också, men då är jag på väg upp mot spår tio igen, för att inte missa bokmässan.

Min förra och första bokmässa var för två år sedan, när jag just hade kastats in i författarlivet genom tio års tragglande och tre månaders raska och osannolika händelser. Min första bok kom ut i samband med mässan, jag försökte formulera den på scenen, åt flådig middag med kändisar, tittade på min bok som låg i högar för försäljning, sedan mindre högar, sedan ingenting, signerade med autograf som ännu inte var etablerad, såg flator på första raden och blev trygg. Av någon anledning är mitt starkaste minne nu att jag hade glömt tandkrämen hemma och gick över gatan från hotellet till en helt vanlig pressbyrå för att köpa en. Kanske för att det var det enda normala som hände. Kanske för att jag aldrig förut har köpt en tandkräm på en pressbyrå.

Jag träffar min förläggare på perrongen, men i tåget har vi säten på olika rader. Jag får frukost bestående av kött och frukt och ber om en ostsmörgås i stället med extra smör. När slutade folk tro att man ville ha smör? När började SJ med bokstavskombinationsdieter till frukost? Bredvid mig sitter en vanlig snubbe, men han har samma pärm som jag. När han svarar i telefonen känner jag igen rösten, det skulle kunna vara Alex Schulman, men min ansiktsblindhet gör det omöjligt att avgöra. Jag ser till att se så lik ut mig själv som möjligt och liksom dra åt mig kosmos uppmärksamhet så att han ska titta hit och känna igen mig i stället, men till slut väser jag ”Alex!” och det blir inte pinsamt, det var han.

Vi pratar om seminarierna vi ska hålla och hur länge man orkar prata om sin bok. Jag ska prata i 20 minuter, jag brukar prata i en timme. Något måste bort. I år har jag ett ”riktigt” seminarium, ett sånt som folk betalar för, i ett rum dit folk går för att lyssna. Jag har gjort samma sak på pridefestivaler, i skolor, på bibliotek, men det här är bokmässan. Min vördnad är eventuellt förknippad med att det var här jag sålde min första bok.

Min telefon är tyst, jag har sms:at folk sedan sextiden men de har väl inte vaknat och vem kan klandra dem? Klockan är nio, jag passerar Katrineholm, min telefon vibrerar i fickan. Påminnelse, larmar mobilen. Kom ihåg: bokmässan.