Idag står det i SvD om ett ord som en författare på ett litet förlag har använt i en barnbok. Jag kan redan nu avslöja att det varken är ”neger”, ”kuk”, ”hora” eller ”heil”. Det här ordet, som den här författaren på det lilla förlaget har använt, är enligt kommentarerna till artikeln ett hot mot våra personligheter, vår nation, våra kroppar, vårt sexliv, framtida generationer och våra universitet. Jag letar i dem efter själva kärnan i hotet, för jag hittar det inte. De kommentarer som ger en någorlunda motivering verkar anföra grundtesen: ”det här ordet behövs ju inte”, vilket egentligen stämmer för en hel massa ord som också används i barnböcker. Ändå har 553 personer beväpnade med versaler ägnat denna morgon åt att ilsket förfäkta detta ord som om det anfallit och anbefallit dem, i stället för att äta en ostsmörgås och titta ut på blåmesarna. Alltså, det är ett skitlitet ord, som ingen är tvingad att använda och som inte innebär några obsceniteter eller kränker någons rättigheter. Det står i artikeln att det inte heller är till för att man vill ta bort några andra ord, men det är det många som missar. Vissa ord syns mer än andra, kan man säga. Det är fascinerande.
För att ni ska slippa läsa igenom alla kommentarerna till artikeln, har jag valt ut mina två favoritkommentarer:
En sak är då säkert, att inte längre skilja mellan man och kvinna och mellan pojke och flicka kommer att gå hem i invandrarkretsar.Rosa och ljusblått ska faktiskt få finnas utan att man ska bli utskälld av dess märkliga röreleser.
0 svar
Ordet har ju funnits en bra tid nu. Jag antar att de som reagerar starkast på det är de som tror att det här verkligen är ett nytt ord. Vi som vet bättre tar allt med ro, sippar vidare på tet och fortsätter att njuta av dagen.
Dricker kaffe och njuter av anblicken av nysnö utanför fönstret och meningsfränder vid skärmen!
Det är ju så fånigt att det inte är klokt. Varför blir det så mycket motstånd till ett ord som är riktigt bra och faktiskt behövs. När folk använder onödiga ord och faktiskt rent av dumma ord så mycket som de gör.
Folk kanske är rädda för ordet för att de inte fattar hur man ska använda det?
Måste man vara för eller emot? Antingen använder man ordet eller använder man det inte. Jag har två tankar i huvudet direkt. Tanke ett: Vad är det för fel på vårt gamla, redan existerande ”den”? Mycket användbart och föga upprörande. Tanke två: Om man nu måste komma med ett nytt pronomen, vilket jag tror bara är ett sätt att försöka vara progressivt revolutionerande och skrytande med sin egen vidsynthet (för övrigt skrev ju någon att ordet redan har använts ett antal gånger…), så varför konstruera ett så fult och ickesvenskt ord? Hen? I vår hårt anglosaxiska och amerikaniserade värld är det väl inte så lyckat – eller?
Jag tror att vissa har upplevt problem med att det bara finns könade pronomen för människor, medan väldigt många inte har det. Och jag tror att själva grunden till upprördheten är att de som aldrig har upplevt det här problemet inte har förstått att det faktiskt finns andra som har det. Om jag tar mig som exempel, så har jag en vän (och flera kompisar) som inte känner sig bekväm med att bli betraktad som vare sig man eller kvinna. Alla som har transpersoner i sin närhet har förhoppningsvis uppmärksammat att valet av pronomen är extremt kopplat till både respekt och självrespekt, kanske särskilt då man som transperson ofta har vuxit upp med fördömanden och förnekanden kring sin egen könsidentitet. Jag har själv en stark könsidentitet som kvinna, och skulle känna mig osedd om någon envisades med att kalla mig något annat än ”hon”. Jag kan bara tänka mig hur det känns att inte identifiera sig som vare sig man eller kvinna, och att valet av pronomen alltid definierar en som något av dem. Jag förstår din tolkning och uppfattning av dem som använder ordet, men kan försäkra dig om att jag, när jag kallar min vän för ”hen”, inte gör det för att skryta, utan av respekt. Det finns andra skäl för andra att använda ordet, men detta är mitt starkaste skäl för att ordet ska få finnas och användas i svenskan.
”Den” fungerar kanske i meningar som ”den som är intresserad”, men blir förtingligande i meningar som: ”Nästa vecka ska du få träffa mitt ex. Den kommer till Stockholm då och hälsar på.”
Vad beträffar valet av ord, kan man förstås tycka vad som helst om just ”hen”, men det är det ordet som har använts i åtminstone ett tiotal år, och såvitt jag vet har ingen missuppfattat det för att syfta på en fågel. Då är det nog värre med både infart, utfart och slut-rea.
Ja tänk att folk inte har annat att bli upprörda på. Våldtäkter, misshandel, tortyr etc. verkar inte bekomma…
Ordet hen är ett bra ord.
Det är roligt med såna där debatter, där alla tomtarna verkligen tassar fram från under det blå skåpet. Som den människan som började prata väldigt stort om grammatik och ordklasser (”SUBSTANTIV”). Grammatiken satt tydligen inte så bra där ändå. Jag är väl förtrogen med ordet ”hen”, och tycker att det är på tiden att det blir ett erkänt bruk. Jag har inte hittills haft så mycket användning för det i mitt vardagsspråk, men så har jag inte så mycket transpersoner omkring mig heller.
Skepp o´hoj! Te är för veklingar!
jag är för hen främst ur språkmässiga skäl. för en tid sedan stötte jag på problemet i min blogg då jag skulle prata om en fågel. kändes fel att prata om ”den” eftersom ”den” är en varelse, dock är det ju svårt att bedöma könet och därmed insåg jag att svenska språket fattas ett ord. därför blev det väldigt bra att prata om fågeln som hen. det var liksom oviktigt att prata om fågelns kön.
om man jämför med de övriga personliga pronomen är det ju faktiskt endast tredje person singularis som är könsbestämmande.
jag, du, vi, ni dem bekräftar inget kön. i possessiva och relativa pronomen finns ju könsneutrala ord (sin, sig).
de latinska språken, åtminstone spanskan, pratar könsneutralt om tredje person sing, sålänge man inte betonar vem man syftar till.
häromdagen hade jag behövt ordet hen då jag var med i en ”frisörtävling” där min frisyr skulle bedömas av domare som inte fick veta vem som friserat. frågor ställdes och hade jag sagt han om frisören hade jag pekat ut den enda manliga frisören, men kändes fel ändå att säga hon. hen hade varit utmärkt alternativ.
jag har en drös argument för ordet hen och kommer inom kort mata min blogg om det, välkommen att läsa om det: ingrita.wordpress.com
sydsvenskan skrev häromdagen också om hur fel det kan bli om man försöker att skriva han som könsneutralt. http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuellafragor/article1603793/Antligen-dags-for-hen.html
Jag vill påminna om att ”hen” är lånat från finskans ”hän”.
I finskan saknas ord för svenskans ”han” och ”hon”, man använder ”hän” i bägge fallen (eller ”se” om man inte vill skilja på han/hon/den/det).
Ordet ”hän” har inte påverkat de finsktalandes uppfattning om sin könsidentitet på något sätt!