Idag står det i SvD om ett ord som en författare på ett litet förlag har använt i en barnbok. Jag kan redan nu avslöja att det varken är ”neger”, ”kuk”, ”hora” eller ”heil”. Det här ordet, som den här författaren på det lilla förlaget har använt, är enligt kommentarerna till artikeln ett hot mot våra personligheter, vår nation, våra kroppar, vårt sexliv, framtida generationer och våra universitet. Jag letar i dem efter själva kärnan i hotet, för jag hittar det inte. De kommentarer som ger en någorlunda motivering verkar anföra grundtesen: ”det här ordet behövs ju inte”, vilket egentligen stämmer för en hel massa ord som också används i barnböcker. Ändå har 553 personer beväpnade med versaler ägnat denna morgon åt att ilsket förfäkta detta ord som om det anfallit och anbefallit dem, i stället för att äta en ostsmörgås och titta ut på blåmesarna. Alltså, det är ett skitlitet ord, som ingen är tvingad att använda och som inte innebär några obsceniteter eller kränker någons rättigheter. Det står i artikeln att det inte heller är till för att man vill ta bort några andra ord, men det är det många som missar. Vissa ord syns mer än andra, kan man säga. Det är fascinerande.
För att ni ska slippa läsa igenom alla kommentarerna till artikeln, har jag valt ut mina två favoritkommentarer:
En sak är då säkert, att inte längre skilja mellan man och kvinna och mellan pojke och flicka kommer att gå hem i invandrarkretsar.Rosa och ljusblått ska faktiskt få finnas utan att man ska bli utskälld av dess märkliga röreleser.