Estelle.

Som alla andra vettiga människor har jag ägnat all min tid från natten till igår åt att uppdatera mig kring vad ett visst flickebarn ska heta. När jag idag fick veta att valet hade fallit på Estelle blev jag fruktansvärt upprörd. Först och främst rimmar det på kriminell. ”Vill vi ha en sådan regent?” skrek jag åt mina stackars elever som inte hade gjort en hovmarskalk förnär. De blev rädda, eftersom jag natten dessförinnan suttit klistrad framför teven för att komma så nära förlossningen som det bara är möjligt för en plebej som mig, och därför spände blicken i eleverna med klart rodnande ögonvitor.

”E”, skrek jag, ”det inleder ord som ebola, endometrios och exorcism. Ska vår lilla sessa verkligen ha ett sådant namn?” En elev försökte invända att E även inleder eufemism och ergonomi, men jag var så uppe i min ilska att jag inte mäktade bemöta det. ”S”, fortsatte jag fylld av vrede, men insåg halvvägs genom s:et att jag var på väg att binda ris åt mitt eget namn, så jag fortsatte i stället rappt med en allmän reflektion. ”Det låter som en jävla chipspåse”, röt jag och mina elever darrade, för lektionen före hade jag talat om att ”jävla” är ett ord man bara använder när man är riktigt, riktigt arg. En koreanska försökte ge mig lite vatten. Jag dängde glaset i väggen. Vattnet skvätte på vår elektriska smartboard, och glassplittret regnade över oss alla. Blodet som snart började sippra ned på golvet påminde oss om stundens allvar.

”Framför allt”, snyftade jag, ”är det inte tradition, och det är inte svenskt! Vet ni något svenskare än kungahuset?” En fransos räckte upp en av glassplitter sargad hand och ville säga något om Bernadotte, en tyska och en brasilianska började prata otydligt om drottning Silvia. Jag grät. ”Ser ni vad de har gjort! De förstör för oss alla! Detta som skulle ha varit en glädjens dag!” En grek försökte säga något oväsentligt om prioriteringar och Greklands ekonomi, en egyptier försökte säga något om perspektiv och egyptiska kravaller, men min gråt överröstade dem. Hur två nyblivna föräldrar kan vara så egoistiska att de inte låter svenska folket (och med svenska folket menar jag Rojalistiska Föreningens medlemmar) avgöra barnets öde genom en allmän omröstning övergår mitt förstånd. Visst har Victoria gått och burit på barnet i nio månader och visst kan man förstå om hon och Daniel tror att det är ”deras” barn, men om hon hade velat kalla sitt barn vad hon ville hade hon faktiskt kunnat se till att födas in i en helt annan familj när det begav sig 1977. Jag försökte förklara det där för mina elever medan blodet rann och smartboarden hade börjat brinna av kortslutning. Brandlarmet tjöt. Utanför fönstret blåste det upp till storm. Jag grät. Estelle.

Uppdatering: ”Ren ironi förstås”, sms:ar Coachen (ängsligt?) efter att ha läst min blogg. Räkna inte med det, kära coach. Kanske hittar du mig förgråten och blodig i kväll. Räkna inte med något alls, i dessa föränderliga tider.