Det är sällan jag skriver blogg bara för att hylla någon annans text, men igår morse fyllde denna artikel hela min morgon med det gyllene skimmer endast vetenskapen kan skänka mänskligheten. Där stod allt jag någonsin velat skriva om ”hen”, och jag tänkte att nu kommer alla de där enkelspåriga kommentatorerna äntligen att förstå! Ja jag vet, lite väl positivt tänkt att de skulle uppskatta formuleringar som
”En del hen-förespråkare vill gärna ha det till att bekönade former påverkar vårt tänkande så att vi ser våra medmänniskor mer i termer av kön än som personer. Hen-skeptiker å andra sidan utmålar ett scenario där underlåtenhet att referera till folks fortplantningsorgan i var och varannan mening i princip innebär slutet på civilisationen som vi känner den. Det uppväxande släktet kommer att drabbas av vacklande könsidentitet och därmed åsamkas avsevärt lidande.”
, men så blir det när ens morgon fylls av ett gyllene skimmer.
Själv har jag faktiskt undrat lite över varför ingen har tagit upp det självklara faktum att Sapir-Whorf-hypotesen har motbevisats massor av gånger och inte längre hänvisas till inom vetenskapen utom som kuriosa av typen ”en gång i tiden trodde man att språket styrde tanken mer än det faktiskt gör”. Ordet kan fylla en funktion och rentav vara nödvändigt för oss som har upplevt problem när vi försökt referera till människor av oklar könstillhörighet eller tycker att det känns krångligt att alltid skriva ”hon eller han”, men varken den som tror att ”hen” kommer att befria oss från könsnormer eller den som tror att ordet kommer att tvinga oss alla till könlöshet har förankrat teorin i vetenskapen. Kanske för att många inte ens känner till att vetenskapen i flera decennier redan har hållit på med att reda ut sambandet mellan tanke och språk.
Bland kommentarerna till artikeln dominerar dock inte någon vetenskaplighetsvurm, utan framför allt människor som lägger tid och möda på att påpeka att detta inte är något att lägga tid och möda på. Varvat med de hundratals (tusentals?) som uppvisar sitt språkintresse genom att ivrigt förklara att hen betyder höna på engelska och därför passar utmärkt som begrepp för de virrhönor som tror att detta är en viktig diskussion, men knappast som ett giltigt ord i det svenska språket. Jag undrar varför de tror att vi inte kan ha ord på svenska som betyder andra ord på andra språk, och hur de tror att de existerande fonologiska variationer som finns i världen över huvud taget skulle tillåta att ett ord bara ska finnas i ett språk. Typ, ”vi har paxat häll för att beskriva en platt sten, så ni får inte ha samma fonologiska sammansättning för ert ord för helvete.” Funderar en stund över de ramaskrin som rimligtvis måste ha uppvisats på de svenska insändarsidorna när Trafikverket började sätta upp skyltar för infart och utfart.
I korthet, för den som inte orkar läsa hela artikeln (fast alltså, gör det!):
Mikael Parkvall ba: Hen är inget hot mot vår civilisation men inte heller någon medicin mot könsstereotyper, kolla här på en massa intressanta fakta om olika språk och hur vi delar upp och inte delar upp folk efter olika variabler.
273 kommentatorer ba: Hen är det löjligaste vi har hört, det betyder höna på engelska, har ni inte tänkt på det era virrpottor? Btw har vi inte direkt riktigt LÄST artikeln.
SvD ba: 273 kommentarer på en dag, hurra för läsarsiffrorna! Finns det kanske några fler pronomen vi kan olja upp och köra följetong på?
0 svar
Jag tyckte länge illa om ”hen” av rent estetiska skäl. Det skar i mig på något sätt att använda det, jag hade hellre sett att man ändrade betydelsen på ”den” så att det gick att använda, och sparade ”det” till någon sorts äkta neutrum.
Men, eftersom debatten är så pass transfobisk och så pass fientlig till feminismen så.. tja, jag har bestämt mig för att jag hellre accepterar hen som ord än jag accepterar en syn på könen som borde tillhöra det förflutna!
Vad gäller Sapir-Whorf så läser jag alltid language log, en lysande språknördsite om alla inte redan visste det, och där har följande resultat kring språk och ekonomiskt beteende debatterats ganska mycket på senaste tiden: http://languagelog.ldc.upenn.edu/nll/?p=3792
Oh, Parkvall, min gamle majje (även om han alltså är yngre än jag). 🙂 Läser när huvet är påskruvat. Tack för länkande!
Alltså kommentarerna. Jag tror att man förkortar sin förväntade livslängd med sisådär 10 år av att läsa artikelkommentarer.
Men visst är det… frustrerande att alla inte förstår. Att alla inte VILL förstå. För min egen mentala hälsas skull, så försöker jag inte ens förklara längre. Jag har insett att det inte går. ”Folk” är helt enkelt dumma i huvudet 😉
”Hen” funkar inte för mig av två skäl: (1) det låter hemskt rent estetiskt och (2) det tar bort färg från språket på något sätt, gör det lite gråare och mer avtrubbat. Jag önskar istället att vi hade ännu fler ord för samma sak istället för färre.
Jag ser en viss parallel med du-reformen. Plötsligt gick vi från en massa intressanta titlar och olika typer av tilltal (du, ni, Greger, Herr Olsson, fröken, doktorn, fru Lindskog, byrådirektörn, osv) till ett enda – ”du”.
Tack för din kommentar! Hur föreslår du själv att man i stället refererar till människor som varken är män eller kvinnor? De är inte så vanliga i de flesta människors umgängeskretsar, men i min är de det.
Jag förstår argumentet att något i ens öron låter fult. Fast egentligen är det ologiskt, med tanke på att själva ljudbilden passar finfint i det svenska fonetiska systemet. Att det skulle ta bort nyanser från språket beror väl dessutom på hur man använder det? Att lägga till ett ord gör väl inte andra ord färre, så att säga.
Ser du inga fördelar med du-reformen förresten?