sommarbenens historia

Andra dagen på semestern är kanske den bästa. Jag har ägnat en hel måndag åt att förstå att jag har semester, och själva semestern ligger ändå framför mig. Att det är sommar märks inte nämnvärt på vädret, men 1) jag och Coachen åker snart till ett 28-gradigt Grekland (Tofflan är kvar i lägenheten era inbrottstjuvar) och 2) man förstår ändå att det är sommar om man kikar på tjejtidningarnas rubriker. Och kvällstidningarnas ”hälsa”-bilagor förstås, av vilkas innehåll man förstår att ”hälsa” betyder ”grejer som kvinnor gör med sina kroppar”, medan ”men’s health” snarare syftar på vad män gör med kvinnors kroppar. Vad som görs med mäns kroppar är lite höljt i dunkel.

I ”hälsa”-bilagor och tjejtidningar dryftas under hela juni och delar av maj och juli detta med ”sommarben”. Det är uppenbart att sommarben är en helt annan sorts ben än de mer modesta och mindre omtalade vinterbenen, som beskrivs i termer av ”torra”, ”alvedonvita” och något som bör bekämpas. Förra året gav vi oss in på en fundering kring vad ”gasellben” kunde tänkas innebära, i år tänkte jag fokusera på hårborttagning.

Att ett sommarben allmänt definieras som ett hårlöst ben, beror naturligtvis på … ja, det finns i alla fall någon jättebra förklaring, annars skulle ju inte alla hoppa på tåget bara sådär. Själv går jag gärna hårlös för att jag gillar friktionslösheten som uppstår när jag gnider mina hårlösa smalben mot varandra när jag ska sova. Dubbelt så friktionsfritt blir det förstås med fyra lika släta ben under täcket, och jag kan bara tänka mig att det ökar exponentiellt med antalet sängpartners. (Exponentiellt är förresten kanske att ta i, med tanke på begränsningen i hur många smalben som får plats att snudda ett visst smalben samtidigt, men det går säkert att rita en kurva över det där.) Eftersom det enligt mina googlingar verkar vara så att oproportionerligt många heteropar är uppdelade i en som tar bort håret från benen och en som inte gör det, vill jag rikta ett särskilt inbjudande leende åt heteromanhåll, när jag nu går in på min egen guide till hårborttagning.

Rakning

Den europeiska rakningen kan tacka Alexander den store för sitt intåg i människors medvetande. För cirka 2350 år sedan uppmanade han sina soldater att raka ansiktet, bland annat för att inte fienden skulle ha något att ta tag i när de slogs. Man kan tänka sig den förvånade fiendens ansiktsuttryck, när han försökte svinga en soldat i skägget och bara fick tag i en tvålhal haka. Alexander den store var i sin tur inspirerad av den egyptiska överklassen, som redan hade använt rakblad i tretusen år. Om du är ute efter en hårborttagning med anor, är alltså rakning ditt val. Det gör inte ont heller.

Vaxning

Om du i stället är ute efter smärta, kan kanske vaxning vara något för dig. Vaxningens historia är dock inte lika krigiskt grandios som rakningens, även om den också går tillbaka till de gamla egyptierna. Visserligen finns ett kittlande mytologiskt inslag då självaste Oddysseus beskrevs stoppa bivax i sin besättnings öron för att inte lockas av sirenernas sång, men om sedan ett eller annat öronhår slets ut när faran var över sågs det antagligen mer som en bieffekt (hehe… hehe he) än en effektiv hårborttagningsmetod.

Du kan få dina ben vaxade på salong eller göra det hemma med hjälp av remsor eller smältvax. Skillnaden är att salongen gör det på fem minuter, remsorna är tidsödande och jämförelsevis ineffektiva medan smältvaxet bara ska användas av folk som aldrig tappar en macka eller välter ut ett glas. Effekten av en vaxning blir att du kan gnugga dina smalben mot varandra i minst en vecka (men oftast mer) utan att störas av någon stubb. När håret växer ut igen gör det det smygande som för att lura dig att det inte alls är på väg tillbaka och inte alls behöver ryckas ut igen. Tyvärr är det mycket lättare andra gången. Tyvärr för håret alltså.

Hårborttagningskräm

Hårborttagningskräm är en kemikaliskt framställd kräm som man lägger rakt på huden, och vars sammansättning löser upp hår. Inte ens mitt starkaste rengöringsmedel löser upp hår. Inte ens wasabi, inte ens flytande kvicksilver, absint eller väteperoxid. Men om man vill lägga hårborttagningskräm på huden så får man alltså det. Så ni vet.

Epilator

Epilatorer har ingen historia att tala om alls. De uppfanns 1986 och nyheten spreds snabbt: Det finns ett ännu nyare sätt att uppleva smärta i samband med hårborttagning! Min egen historia av tatuering, piercing, intimvaxning och genomlidandet av hittills åtta valrörelser har fråntagit mig all respekt för ytlig smärta, och därför köpte jag igår av ren nyfikenhet en epilator.

En epilator är en grej försedd med en massa små roterande kilar/pincetter som nyper tag i hårstråna och drar upp dem med roten. Ungefär som vaxning, förutom att smärtan blir utdragen. Inför mitt första test av denna manick, satt min granne Granna och beskrev för mig hur ont det skulle göra. Du kommer inte klara fyra sekunder, sa hon. Det är outhärdligt. Såhär i efterhand kan jag rekommendera denna typ av skrämsel inför ens första epilering.

I morse innan Coachen hade gått till jobbet, pallrade jag mig upp för att få det gjort. Videon kommer inom ett dygn.