Jag är smickrad och stolt över ert förtroende för min fysiska kapacitet, då över hälften av er (hittills) har gissat att jag funderar på att bli friskisledare. Jag funderar i själva verket på en hel massa grejer varav ett mindre antal hänger i tisdagens poll, men det som för stunden ligger närmast är faktiskt piercingarna. Ack, så jag ältar. Jag väcker Coachen mitt i natten, sätter handen för näsan, mässar: ”med, utan, med, utan … vad tror du? Menvaknarå, vad tycker du?”
Det som slog mig var nämligen följande: Om jag idag hade vaknat upp utan piercingar och fått valet att skaffa dem, så hade jag inte gjort det. Och till skillnad från tatueringar säger inte en piercing ”en gång var jag yngre och tyckte att det här var snyggt”, utan ”en gång var jag yngre och sedan glömde jag att ta ut mina piercingar”. Eller? ELLER? Vaknarå!
Du kan ju testa, mumlar Coachen sömnigt. Och om du saknar dem kan du sätta dit dem igen. Nu sover vi.
Problemet är att jag inte kan testa. Mina näsringar sitter så hårt och fast och rakt genom tårkanaler och nervändar, så att jag behöver gå till en mycket ömsint piercare för att de ska glida ut utan besvär. Och när jag väl har gjort det, kan jag inte gå tillbaka nästa dag för att få dem insatta igen, den typen av offentlig ambivalens skulle helt enkelt besvära mig. (Den här typen av offentlig ambivalens däremot, den känns helt befogad.)
Coachen snarkar till. Jag är ensam med mina tankar. Jag konstruerar en marknadsundersökning. Den ger mig 20 procents chans till benägenhet att ta ut piercingarna, ett stort förtroende för min förmåga att leda ett friskispass samt en kommentar som får mig att vilja skriva en musikal. Piercingarna sitter kvar. Än så länge.
ps. Jag har inte tänkt sluta jobba på sfi.
ps. Jag tänker inte börja skriva deckare.