morgon i Ljusdal

En gång när jag var barn bodde vi på hotell. Det var i Lund, och därför låter alltid Lund som ”hotell” för mig. Resten av min barndom åt vi medhavda smörgåsar på motorhuven och badade i såna där tjärnar som finns på vissa speciella rastplatser längs vägarna. Vi sov hos släktingar och när vi åkte utomlands var det för att delta i utbytesprojekt och bo i ett halvår på den zimbabwiska landsbygden. En gång åkte jag som 19-åring till Danmark och bodde på ett tämligen sjabbigt hotell som kostade 600 kronor per natt och därmed sög musten ur min studentekonomi. Detta var min relation till hotell, fram tills jag fick min första bok utgiven.

I morse vaknade jag på Ljusdals stadshotell klockan sex. Kvällen innan hade jag bevistat en litteraturkväll som Ljusdals kommun, ABF och Ericssons bokhandel anordnat (på ett alldeles föredömligt vis, ska tilläggas) och fått det stora nöjet att prata bok med en skara ljusdalsbor. På Ljusdals stadshotell vaknade jag alltså några timmar senare, slog upp ögonen och insåg att jag blivit hotellvan. Detta yttrade sig genom att:

– jag blev förvånad över att få en nyckel till rummet och inte ett kort med chip.

– jag uppskattade att man inte behövde kravla på golvet under möblerna för att nå ett anständigt antal strömuttag för sina laddare.

– jag inte längre var livrädd att råka glömma någon av nämnda laddare i rummet när jag checkade ut.

Klockan 7.00 öppnade frukosten, så klockan 06.59 tog jag min ryggsäck och gick ner till buffén. Den var ett rum uppdelat i två sfärer. Den ena bestod av sällskapet som kommit till Ljusdal för att spela teater. Män och kvinnor med spretiga frisyrer och teater i blick. Den andra utgjordes av män i kostymer, vissa med misstänkt solariebränna. De pratade högljutt om Friends Arena, faktiskt genom hela frukosten, så att varken jag eller teatersällskapet skulle missa att de själva på något sätt hade med arenans tillblivelse att göra. De pratade även om sport, för så är det alltid på hotellfrukostar. Några män pratar högljutt om sport med morgonbräk i rösterna. Man dricker juice som i bästa fall är färskpressad, i värsta fall något gulaktigt surt koncentrat, utrört i vatten. Man tittar på folk som äter frukost. En i teatersällskapet tar gurkskivor med fingrarna och använder tomatgaffeln till skinkan. Note to self: Var alltid först till frukostbuffen.

Fast egentligen var jag så där tidig till buffén för att mitt tåg skulle gå halv åtta från Ljusdal. Stationen låg rakt över gatan från hotellet på det där sättet som jag ibland tycker att Stockholms Central borde ligga i anslutning till min balkong. En typ av stockholmsk tidsberäkning gjorde att jag satt på den iskalla stationen tjugo minuter för tidigt, betraktande en ensam lyftkran i färd med att flytta timmer från en lastplats till ett tåg. Det var ett skådespel som fungerade mycket väl i tjugo minuter och som till slut kom upp i en publik på sådär femton pers. Stockarna var som plockepinn i lyftkranens nypor, och om en av dem hamnade snett gavs den en varsam knuff så att den rättade sig i ledet.

Grejer man ser i morgondiset på en tågstation. Bara en av alla saker jag inte föreställde mig, när jag föreställde mig hur det skulle vara att vara författare.