Bokmässan: så här var det

Jag vill berätta om bokmässan men lyckas bara göra det i listform. Formar listan efter mallen för galanomineringar, eftersom jag inte sett glimten av en sådan sedan 2010 och känner mig sugen på den sortens yta och glamour.

Bokmässans roligaste:

Var nog att min gamla klasskompis från gymnasiet plötsligt stod framför mig i signeringskön. Hon och jag hade sjukt kul ihop för sådär 14 år sedan och skrev bland annat ett religionsarbete i form av en dialog som inleddes med orden: En dag satt Islam och Kristendom under ett bord och pratade. ”JAG HAR KVAR VÅRT ARBETE OM ISLAM OCH KRISTENDOM!” tjöt jag över min signeringsdisk och de väntande i kön log uppmuntrande (utom den obligatoriska människan som med stirrig blick irriterat frågade om hen inte kunde få betala sina guillouböcker snart varpå jag vänligt och sedermera rutinartat hänvisade till dem som faktiskt stod och sålde böcker).

Bokmässans mest otippade:

Att jag och Lasse Berghagen bondade på tåget hem. Det finns män ur den äldre generationen som inte kan förhålla sig alls till en piercad brutta i rött hår och flickvän, och det finns gubbar som på tvångsmässiga sätt måste förhålla sig sexuellt till allt som inte är andra gubbar. Och så finns det de som behandlar en som en människa. Jag samlar på de senare, och nu ingår Lasse Berghagen i samlingen. ”Fick du med dig Lasses bok?” sms:ade Coachen till mig och Lasse snodde åt sig min mobil för att skicka ett personligt svar. ”Nej Hon är en uppkäftig liten loppa så hon får inte mitt mästerverk utan att niga och hon vägrar. But I love her!!! Lasse.”

Bokmässans hangup:

Temat för denna bokmässa tycktes vara min ålder. Ett tips till er som har sett för mycket X ”jagär22årsådettaärminsistachans” Factor och känner åren tränga sig på, är att bli författare. Som författare är man ung så länge man har hår och tänder i behåll, typ. På Piratförlagets middag var jag yngst med råge, det var jag och Kristina Olsson bland 60-åriga manliga författare med sina fruar och så alla förlagsanställda som typ allihop råkar vara födda -72. (Jag tror att detta födelsetal utgör första gallringen när de nyanställer på förlag. Jag tror att anledningen är att alla på förlaget ska kunna känna gemenskap via sina aversioner mot Vilse i Pannkakan. Själv känner jag ingenting för Vilse i Pannkakan, och det provocerar faktiskt diverse 72-or i min närhet.) Årets vanligaste konversation mellan mig och främlingar: ”Är det din första bok?” ”Nej, min tredje.” ”Oj, jaha, men du är ju så ung!” ”Ja, men jag fick ledigt från skolan för att komma till bokmässan.” Vilket visserligen var sant. Mina elever väntade snällt på mig i Stockholm.

Bokmässans intervju:

Jag hade gärna puffat för intervjuer med andra författare här, om jag bara hade haft tid att gå på några sådana. Av jublet och uppslutningen att döma måste till exempel Mark Levengoods framträdanden ha varit något i rockstjärneklass. Det fanns folk som tog plats i min signeringskö för att fråga om Mark skulle sitta där och signera sedan och om de i så fall kunde få stå där och vänta. Läs denna mening en gång till för att förstå vilken grace jag var tvungen att jobba upp för att bemöta detta på ett sympatiskt vis.

Men eftersom jag själv alltså inte hade tid att lyssna på någon annans intervju, så får min favoritintervju denna bokmässa lov att vara den näst sista som Fredrik Belfrage gjorde med mig på Piratförlagets scen. Då hade han lärt sig vad jag skulle svara och jag hade lärt mig vad han skulle fråga, och vi hade fortfarande inte blivit helt utmattade. Man kan tänka sig att dessa upprepade scenintervjuer borde bli tråkiga i längden, men det blir faktiskt nästan tvärtom, och jag har insett att intervjuer alltid borde  genomföras sex-sju gånger om de ska bli helt ultimata.

En annan intressant intervju var damen som kom från en tidning i Östersund och hade fått tips av sin redaktion om att jag skulle vara ”någon lokal förmåga som har skrivit en bok”. Under vår intervju antecknade hon ingenting och samtalet styrdes liksom hela tiden in på Gudrun Schyman och ungdomens fördärv. Det ska bli spännande att se vad av detta som hamnar i själva tidningen.  (Om någon i stället vill läsa en intervju av en skribent som läst på innan, lyssnat uppmärksamt och ställt initierade frågor, så kan man klicka här.)

Bokmässans kändisspotting:

Här vet jag inte vad jag ska säga. På bokmässan, särskilt om man bor på Park Hotell, finns det inget annat än kändisar. Vart man än går får man vara försiktig så man inte trampar på en kändis. De rullar förbi hotellfönstret om nätterna, skvätter äggröra i lobbyn om morgnarna, de är fotbollsstjärnor och schlagersångerskor och politiker och alla har de skrivit en bok, de är nu fotbollsstjärnor/författare, schlagersångerskor/författare och politiker/författare och om man blundar och sträcker ut en hand var som helst mellan Avenyn och Gothia Towers så har man två-tre stycken i näven. Ni förstår ju, att idka kändisspotting på bokmässan är som att försöka få syn på en mygga i Färnebo. Till slut står man bara och kliar sig frenetiskt.

Det var det jag hade att säga om bokmässan. Och att jag njöt varenda sekund.