tillbaka till grottan

Ibland funderar jag över vilken roll jag skulle spela i det berömda grottmänniskoscenariot. Ni vet, det där som diverse biologistiskt lagda historiker, dietister och sexualvetare gärna målar upp för sig när de vill förklara varför vi synkroniserar menstruationer, blir tjocka av vetebröd eller diskriminerar folk med avvikande hårfärg.

Jag tänker på den där grottan, med alla männen som med testosteronet i högsta hugg går ut på sina jaktvandringar som kräver att de är ett halvt huvud högre än kvinnorna som stannar kvar och letar nötter och bär i brösthöjd. Samtidigt som de vaktar barn och spanar efter rovdjur, vilket i sin tur förklarar varför alla kvinnor är bättre på att plocka upp jaktlystna mäns strumpor samtidigt som de diskuterar Rihannas nya frisyr och intuitivt svänger ihop en god men inte restaurangvärdig middag. Jag tänker på den och funderar på hur man skulle förklara förekomsten av mig.

Att jag förälskar mig i tjejer snarare än i killar är förstås inte det som behöver förklaras. I detta stenålderssamhälle av frånvarande, jagande män och samlande, barnafödande kvinnor behövdes det naturligtvis även kvinnor som inte födde egna barn och som höll ihop flocken medelst icke fertilitetsbundna orgasmer. Nej, det som får mig att undra är det där med att jag inte ser saker.

Förra veckan satt jag sist kvar på jobbet, när min chef kom in på kontoret. Hon skulle bara säga hejdå, men hennes blick fastnade på min kollegas skrivbord. ”Åh herregud”, slapp hon ur sig, och jag vände mig om för att se. Jag letade och letade. Hade min kollega glömt att lägga undan laptopen? Hade hon lagt papper med personnummer i pappersinsamlingen i stället för dokumentförstöraren? Jag såg inget och vände mig undrande mot min chef. Eftersom vi har jobbat ihop i åtta år känner hon mig. ”Titta efter koppar, Sara”, sade hon, så det gjorde jag. Åtta-nio kaffebesudlade och läppstiftsinsmetade tekoppar stod staplade på min kollegas skrivbord, och jag hade inte sett dem.

Det tog ett tag för Coachen att förstå att jag verkligen inte ser saker, om jag inte letar efter dem. När jag ska städa undan efter middagen måste jag tänka så här: Tallrikar. Check. Bestick. Check. Kastruller, formar, glas. Till slut är allt på listan avbockat och undanplockat och jag är färdig. Kvar på bordet ligger en plastpåse, ett par kapsyler och ett smältande paket smör. För det var inte med på listan. När jag verkligen måste städa delar jag in områden (såsom köksbord) i rutnät, som jag inspekterar ruta för ruta för att inte missa något. Det tar viss tid och möda, men är nästan hundraprocentigt säkert.

Jag frågar Coachen när hon förstod hur det funkar i mitt huvud, och hon börjar asgarva.

– Det måste ha varit en gång när du gick runt i köket och hade lämnat en kökslucka öppen. Varje gång du gick förbi den, duckade du för att inte få den i huvudet. Jag funderade på att säga till dig, men bestämde mig för att betrakta skådespelet i stället. Du duckade kanske sju-åtta gånger, och till slut sa jag åt dig: ”Du kan väl stänga luckan?”. ”Vilken lucka?” undrade du. Det är faktiskt ganska underhållande att se dig i köket. Om något ligger på golvet kliver du aldrig i det, du går runt eller hoppar över varje gång. Men skulle man fråga dig om det ligger något på golvet, så har du inte en aning.

Så vi hänger där i grottan och mina grottkompisar plockar undan sånt som inte ska vara där, medan jag själv bara ser det som jag behöver använda. De andra rensar på ren instinkt ut gammalt björnris och uttjänta flintastenar , slänger ut några mammutben som ligger och skräpar, och det fyller en funktion. För under björnriset kan det ligga ilskna kackerlackor och skorpioner, bakom mammutbenen kan ilskna prärievargar gömma sig för att hoppa på oss. Det är bra att ha koll på sin omgivning, det är därför vi gillar rena ytor och tycker att allt man kan se från en tillräckligt hög höjd är ”vackert”.

Personligen har jag en gång trängt mig förbi en kundvagn i en mycket liten hall, helt utan att se den. Jag skulle inte ha en chans att upptäcka drällande mammutben. Prärievargarna skulle kunna förskansa sig bakom dem och bygga hela kolonier innan jag började tycka att det luktade skumt. Jag missar färger, former, prylar, hela hus och möbler, om det inte är så att jag tittar efter dem. Vad är grejen?

Det enda jag har att säga till mitt försvar är att jag å andra sidan är sjukt bra på att koncentrera mig. Ett rum kan se ut precis hur som helst, jag kan sitta där och bara fokusera på en mening, ett mönster, ett berättarperspektiv, ett synopsis, förståelsen av en specifik grammatikterm eller en formulering tills det bara är den som existerar (och jag själv, på ett hörn). Jag kallar det professorsgenen och tänker mig att den i bästa fall skulle vara min räddning i grottmänniskoscenariot. Att min grottmamma skulle se att jag var speciell och låta mig sitta och fundera på spjutspetsar ända tills jag kom på att vi kunde tunna ut dem och kasta våra spjut (förlåt, låta männen kasta våra spjut) mycket längre.

Jag tänker på min uppväxt och det stökiga rummet som var mitt och min mors enda och ständiga trätoämne. Tänker att det skulle behöva vara en riktigt förstående grottmamma.

ps. Nu för tiden säger Coachen aldrig ”du kan väl städa undan på bordet”. Hon säger ”Tar du in smöret där? Och så tallrikarna, två på bordet och en på bänken. Det ligger en plastpåse där också, som du kan slänga.” Det sker helt utan förebråelser och jag tror inte ens att alla kan förstå hur mycket det är värt.

pps. Ovanstående är inte en pik mot min mamma. Hon är en förstående kvinna, som samtidigt vill att hennes barn ska klara av att städa. Det var hon som tipsade mig om rutmönstret.