Tack kära ni, för all peppande verksamhet ni ägnade er gårdag åt på facebook, när jag skulle uppnå 11 000 tecken (det hamnade till slut på över 12 000). Med tanke på hur motiverande det var funderar jag nu på om jag skulle hyra ut er som författarstöd till krampande skribenter, jag får se hur jag gör.
När man skriver historiskt hamnar helt naturligt en massa fokus på researchen. Om ni har lyssnat på någon av mina föreläsningar kring Tillbaka till henne så vet ni hur långt jag kan gå för att få tag i precis rätt detalj kring sekelskiftets potatisodling, låstillverkningens historia eller glasögonutprövning på 1910-talet. Historien jag skriver på nu rör sig i nutidens Värmland och i 40-talets Stockholm, vilket är avsevärt mycket läskigare än att skriva om en tid som ingen levande person har några minnen av. Jag skriver, googlar, skriver, hämtar en bok, slår upp i cd-häften, ringer gamla jazzmusiker, letar på Spotify (boken bottnar ganska mycket i svensk jazzhistoria), mejlar till pappa för värmländsk expertis och till Coachen för söderslang, googlar, skriver, googlar.
Dagens researchäventyr lär oss bland annat hur det kunde vara att växa upp i ett barnrikehus, att ryktet om de femsträngade elbasarnas underlägsenhet gentemot de fyrsträngade är ”skitsnack från gamla 40 åriga surmuppar som aldrig fick nån ordentlig musikkarriär och istället blev ljudtekniker på nån sunkig studio utanför lindköping eller nåt”, samt att nöjesstället Vinterpalatsets rigida dansvakter en gång i tiden gick omkring på dansgolvet och ”såg till att man inte rörde sig för häftigt” (ingen länk, citatet är från en sån där papperskälla som också finns).
Ur mina mejlkonversationer med pappa kan följande redovisas:
Jänta är värmländska och används i Fryksdalen. (Det finns 8 olika värmländska dialekter). Tös används mera mot norska gränsen bortanför Arvika. När det gäller jänta är formen jänta bestämd form, t.ex jänta mi = flickan min. I frödings ”jänta å ja” betyder det flickan och jag. I singular (obestämd form, min anm) är det jäänt t.ex e jäänt = en flicka.
Man blir aldrig rädd i Värmland. Vad skulle man bli rädd för i ett sådant landskap. Men rent språkligt används inte de ord du skriver, kanske jätterädd. En fryksdaling skulle nog säga ”bedrövligt rädd”. Min mamma försökte alltid rätta min farfar när han sa att något var ”bedrövligt vackert”. Kanske man också kan säga skiträdd.
ps. Jag kommer i fortsättningen inte att kräva ert stöd på samma sätt som igår, inte ens uppmana till några hejarop (även om de förstås alltid är välkomna), däremot tänkte jag försöka vara mer meddelsam på facebooksidan än jag vanligtvis är. Hoppas att det ska falla er på läppen!
0 svar
dreträdd skulle värmlänningarna snarare säga.. (istället för skiträdd)
Tack! Kanske skulle ha tillagt att det jag publicerade bara var ett utdrag, det fanns fler förslag involverade (från min värmländske far alltså). Räknar med dig för vidare expertis på området! 😉
Kan tillägga att det är Fryksdalen de befinner sig i, har fått för mig att ”dret”-förledet rör sig lite närmare Norge… eller?
Hehe tyvärr sträcker min värmländska expertis inte så värst långt. De dret-användare jag använder som källor bor runt arvika o säffle, kanske är mer åt norgehållet än vad fryksdalen är (vet inte exakt vad som räknas till fryksdalen) 🙂
Dret används också i Fryksdalen i beydelsen bajs = skit. Däremot är det ovanligt att det används i sammansättningar t.ex. dret-rädd eller dret-dåligt. Diarré kallas ibland ränn-dreta.
Har du nôn skog i din himmel, du Gud.
Te gå i en finen kväll.
En tocken där gammel skog, du vet mä smörsôpp å kantarell.
Vi hörd fôll om gröna änger om söer mä vita ull
Musik ifrå harpas strängerå gater gjord uttå gull.
Men ja skull nock int trives mä då där,du Gud.
Du vet ja ä blyg å rädd.
Dä låter så fint på nô vis, du Gud å ja ä int tocken klädd.
Kanske du tycker ja tarjer å fråger men dä här ä noga för mej.
Fast slepper ja unna ellbrann å plåger ska ja ta’t sôm dä ôpp när dej.
Men har du en skog i nôn utkant, du Gud vill jag gå där i ensamhet å ly på en bäck å på fôggelsång när dej i all evighet
Jag verkar vara nåt år efter min tid, men måste hålla med Olof i hans utmärkta analys av den fryksdalska dialekten. Men så är också hans far/din farfar uppväxt i granngården. Läste din ”Udda” med god behållning och inser att jag måste läsa både verbboken och Hjärta av jazz.