Plötsligt har jag skrivit sista ordet och boken är slut. Jag vill trycka enter, enter, centrera texten och skriva slut, men en gång i högstadiet kommenterades min uppsats med orden ”du skriver så bra att man förstår att det är slut, utan att du skriver det”. Jag tog det som en vink om att jag gjorde fel och har aldrig mer avslutat en bok med slut. Nu när jag reflekterar över den saken känner jag att jag vill skriva slut efter sista ordet i varenda en av mina romaner, men det är lite för sent och jag vet inte om förlaget är med på att trycka nya upplagor på grund av detta mitt infall.
Sista meningen är speciell, det går inte att komma ifrån det. Den lämnar ett tomrum, och känslan som ekar i det måste vara precis rätt. När jag pratade om det med Coachen tidigare idag, så förhörde hon mig på första och sista meningen i alla böcker jag har skrivit, och jag satte nästan alla (sista meningen i Udda är ganska lång – försök själv att memorera den om du har tråkigt). När vi hade pratat en stund om det där med första och sista meningen i en bok, kom jag på att jag för länge sedan skrev en b-uppsats om förstameningar i romaner. Jag rotar fram den och läser:
Syftet med denna uppsats är att ta reda på hur första meningen i 20 populära pocketböcker är uppbyggd och om det finns skillnader i hur författarna har konstruerat första meningen jämfört med en mening mitt i boken – i detta fall femte meningen i tredje kapitlet. Finns det något som är gemensamt för meningar som inleder en berättelse? Är strukturen på första meningen mer språkligt anarkistisk, i vilken utsträckning förekommer starkt laddade ord och uppseendeväckande formuleringar, inleds romanerna med någon slags presentation eller kastas läsaren vanligtvis in i handlingen?
Jag läser den med Coachen medan domarna i X Factor pratar med varandra, och hon utropar medan vi läser tabeller om ordklassfördelning och meningslängd: ”Du är verkligen en supernörd. Alltså en superdupernörd.” Det kan hända att det var ungefär när vi kom till: Ett medelvärde av längden på nominalfraserna vore missvisande eftersom en mycket lång nominalfras kan dra upp medelvärdet för alla i dess kategori. Det är mer relevant hur långa de flesta nominalfraserna är, än hur lång en genomsnittlig fras är. Därför redovisas nedan längden på alla nominalfraser.
Nu när ni har blivit nyfikna på denna b-uppsats som jag enligt dokumentationen skrev våren 2003, vill ni antagligen veta vad jag kom fram till. Jo:
Enligt reslutatet av denna undersökning är den ultimata inledande meningen kort och bisatslös, innehåller substantiv i bestämd form och presenterar inte personerna den handlar om.
Slut