ett gäng åsikter

Dagarna pilar på så oförtrutet och man gör sitt bästa för att lyckas hinna undervisa, skriva färdigt grammatikbok, skriva kapitel 30 i sin nästa roman, prata i radio varje fredag, spela in tio tv-program om språkundervisning, planera två bokmässor varav en i Frankrike, laga mat, göra matlådor, ha releasefest och sova. Under tiden händer olika saker utanför och man (jag erkänner, det är i själva verket jag) har åsikter om nästan varenda en. Jag presenterar härmed, tidseffektivt, en samling åsikter utan inbördes ordning:

1. Kyrkovalet

Jag kommer från en släkt av präster och lärare. Min pappa är präst, och om man googlar mitt efternamn hittar man idel församlingspedagoger, teologer, diakoner, präster och prostar. Den som får nys om detta och inte själv är särskilt invigd, dånar ibland av denna information och utbrister: ”Men hur tar de det att du är homosexuell?” Tack bra. Svenska Kyrkan är, i stort, en kyrka som följer med sin tid och har en levande diskussion om bibeltolkning, och alla mina släktingar har varit positiva och stöttande från första sekund. Ingen har försökt omvända mig, ingen har snackat om förbön eller Gomorra, och mina flickvänner har varit välkomna hos varenda liten släkting (ja de flesta är faktiskt ganska små, förutom en lång och ståtlig utbrytargrupp i Värmland). För mig har Svenska Kyrkan framför allt varit ett ställe där man får prata om själen och solidaritet, två ord som inte har så många andra platser att breda ut sig på. Det har också varit ett ställe där utsatta har fått hjälp, jagade har fått gömma sig och dit utförsäkrade har kunnat komma som sista utväg. Jag har vuxit upp i Svenska Kyrkan, och rasism och trångsynthet är det sista jag förknippar den med. Jag skulle kunna säga mer, men den här debattartikeln säger det bättre.

2. Körslaget

Tydligen måste jag heja på Dogge Doggelitos kör eftersom min flickvän en gång spydde på en killes mammas soffa i Norsborg. Innan jag var född. Resonemanget är mer intrikat än så, men eftersom jag ändå inte har tid att se på tv (se ovan) så gör jag helt enkelt som jag gör när jag inte ser på fotboll och hejar på Bajen för husfriden.

3. Regnbågsnaglar och Jelena Isinbajeva

Tre saker slog mig när Emma Green målade sina naglar och säkrade en nominering till gaygalans ”Årets Hetero”. Ett: Oj, hon visste verkligen inte hur mycket det skulle betyda för oss. Och hur ska man veta det, när man är heterosexuell och inte möter homofobi dagligen? Många heterosexuella som jag känner tror att homofobi är något en homosexuell i Sverige stöter på kanske ett par gånger i livet. Och det är klart, uttalade hot och personliga attacker är inget som händer varje dag (men kanske oftare än du tror). Däremot är hela livet en avvägning. Vågar vi hålla handen här? Kan vi åka på semester dit och vad händer om vi ber om en dubbelsäng? Ert uttalade stöd betyder så mycket mer än ni kanske tror. Två: Fan då Jelena. Jag som alltid hejar på dig, och så säger du så knäppa grejer! Vad säger det om stämningen i Ryssland? Vad säger det om vad vanliga människor i Ryssland får lära sig om homosexuella? Jag vill inte ens tänka svaret. Tre: ”Boys with woman”? Jag vill inte slå ner på den som har språksvårigheter och ser hellre till vad en elev kan än vad den inte kan. Men om man är en världsstjärna och har rest till hundratals länder, får man inte en aning språkundervisning i engelska då? Jag kan skillnaden mellan man och pojke på språk jag inte ens kan. Punkt tre är alltså mest en fascination.

4. Allt som står på Facebook

Man skulle kunna ta en bild av den där snoppormen, lägga upp den på Facebook, påstå att det är en arisk västerlännings könsorgan som blivit avhugget av somaliska islamister, vilka åker runt i en silverfärgad kombi och kidnappar vanliga svenskar i Gävle och Sandviken för att hindra dem från fortplantning, så håll utkik och var misstänksam mot alla somalier. Och folk skulle dela det.

5. Kongo

Det är väldigt sällan man hör media rapportera om Kongo. Ändå är det där som världens blodigaste konflikt äger rum, och om man inte tror att man har med den att göra ska man genast sluta använda mobiltelefon. Här är bara en av alla läsvärda artiklar av Magda Gad, som inte väjer för att dyka rakt in i några av världens svåraste problem. Jag blir så berörd att jag inte har några fler ord.

Att rösta i kyrkovalet känns futtigt efter punkt fem. Å andra sidan är det alla våra samlade gärningar som formar samhället, stora och små. Att en gång stå upp för den som får gliringar på bussen, att välja den vänligare gräddfilen eller ge ett vänligt ord till den som verkar osäker på jympapasset, det är också val som gör världen lite bättre. Gissa var jag lärde mig det, alla ni som inte vuxit upp i Svenska Kyrkan!