feber i Paris

Idag blev jag en av mina elever. Det hände ungefär samtidigt som jag klev av planet i Paris, och möttes av en taxichaufför som skakade på huvudet, nej han kunde inte English.

Vad gör jag i Frankrike, kanske någon undrar nu. Jo, jag är här på en festival för att prata om min, i Frankrike, helt nya roman Udda (Différente) som jag skrev för snart sju år sedan. I Frankrike heter romanfiguren Lelle i stället Léo, men i övrigt är det hela sig likt. Förutom omslaget, då.

Nej, taxichauffören kunde inte engelska, men han kom från Portugal, vilket resulterade i att vi gjorde ett flertal goda försök att kommunicera på spanska. Jag fick bland annat veta att Paris har en ringled som innesluter två och en halv miljoner rika fransmän, medan ytterligare åtta (miljoner) samsas om områdena utanför. Sedan släppte han av mig på en av Paris sju tågstationer, där jag skulle ta ett tåg några timmar senare.

Glömde jag att berätta att jag vaknade i morse med feber och ont i halsen? Det var första gången på kanske två år, och det hände exakt den här dagen. Ni vet hur man tänker, det vore så typiskt om jag blev sjuk just den dagen när jag ska till Frankrike och prata om min bok med studenter, branschfolk och läsare i ett späckat schema. Exakt så typiskt var det.

På tågstationen var det kallt, och jag hade feber. Jag gick in på Starbucks, där en ruskigt effektiv expedit avverkade beställning efter beställning medan kön byggdes på. Jag hade mina euro i rullväskan och orsakade ett totalstopp när jag osmidigt öppnade väskan på golvet och försökte rota fram pengar, kommunicera på engelska, fråga om det var kött i bageln och hålla undan för alla rutinerade och stressade fransoser. Sorry! Sorry! I’m sorry! How much? Nöff, det är i alla fall nio, så hon fick en tia och jag stapplade iväg med en bagel, några växelcent och alldeles för många väskor.

Min biljett sade Caen, men tiderna på skyltarna såg ut att inte stämma med biljetten, så jag gick till informationen och frågade. Do you speak english? No madame, un peu. Vi pekade på biljetter och informationstavlor tills vi förstod varann. Jag tänkte på mina elever, de som inte kan engelska, och hur det måste ha varit för dem när de kom.

Det fanns ingen sittplats inne på Starbucks, så jag satte mig i stationshuset, som i och med sin vägglöshet var ett mellanting mellan inomhus och utomhus. Där försökte jag se ut som om jag bara satt och tog det lugnt. Äter en bagel bara, sitter med lite väskor. Inget mer med det! Min hals kliade dock och jag frös som satan. Efter en timme med en bagel mellan stelfrusna fingrar tog jag min rullväska och drog omkring den i shoppingcentret som fanns i stationens underjord. Jag gick in i några butiker som var lite varmare, men det gick knappast att stanna i varje affär längre än fem minuter utan att verka kufisk, och min feber gillade inte att jag gick omkring.

Det var då jag kände hur det var att vara i ett annat land, utan att kunna prata med någon och utan att ha någonstans att värma sig. Jag formulerade några banala, men just då överväldigande insikter: Så här är det att söka efter värme. Slinka in i en klädbutik för att tina sina händer, tills vakterna börjar titta konstigt på en. Dra runt på en väska utan någonstans att egentligen gå, när man har feber och ont i halsen och borde ligga hemma i soffan med en filt. Inte fatta vad någon säger.

Efter två huttrande timmar gick jag tillbaka till Starbucks, köpte en varm choklad och hittade ett hörn att sitta i. Det var himmelriket för min frusna kropp, och jag kunde inte sluta tänka på uteliggarna. De måste längta in hit lika starkt, tänkte jag och just då kom en av dem. Han ställde sig och började prata med en av damerna som väntade på sitt kaffe, han skrattade hjärtligt och ganska skränigt, och jag såg de nervösa blickarna mellan expediterna. Till slut gick en av dem fram och sade åt mannen att gå ut, pekade bestämt med handen mot utgången och jag förstod honom. Den högljudde mannen hade gjort stämningen orolig bland alla kunderna och den tilltalade damen såg ut att vara allt annat än obesvärad. Klart att mannen måste ut i kylan.

Ni vet hur det känns att ha feber och ont i halsen, och hur man helst inte vill kombinera det med att dra omkring och frysa på en tågstation i ett annat land. Man såg det inte på mig, men i tre timmar idag kände jag mig som en av de främmande hemlösa. Jag fattade inte vad folk sa. Jag var inte en av dem. Jag var i vägen och hade ingenstans att gå. Jag frös.

Skillnaden var förstås den här: Det var bara tre timmar. Jag var i Frankrike för att en kulturfestival hade bjudit in mig med all expenses paid. Jag hade pengar. Det fanns ett hotellrum i Caen som väntade på mig med en säng och ett badkar. Jag hade inte lämnat en tillvaro hemma som jag bedömde som värre än att åka till ett främmande land och tigga. Och till slut kom mitt tåg.

På tåget kunde jag inte släppa det där. Jag försökte sova, men ni vet hur knöligt man sover på en sittplats i ett tåg. Varje gång jag vaknade till såg jag min spegelbild i fönstret, och jag tänkte: jag är vit. Den här färgen på min hud gör att ingen tittar på mig misstänksamt eller argt, när jag söker värme i en butik. Inte bara färgen förstås, det hjälper även att jag har alla mina tänder, rena kläder och en oförarglig odör.

Sedan stannade tåget. Det stod stilla hur länge som helst, och jag tänkte att vi väl inte kunde vara i Caen redan. Även om det är första stopp. Det rasslade till i högtalaren och vi fick information på franska. Jag tolkade den, endast utifrån röstens tonfall, ungefär som ”tyvärr blir vi stående här en stund, på grund av att vi måste invänta ett mötande tåg som är försenat. Vi ber om ert överseende med det inträffade och hoppas att vi snart ska börja rulla igen”.

När tåget hade dragit igång igen, kom rösten igen. Nu lät den mer informativ, och jag försökte förgäves uppfatta ett ”nöff” eller något annat som kunde ge en fingervisning. Framför mig frågade två tjejer ett äldre sällskap om de hade uppfattat … ja, vad de nu frågade, det vet jag ju inte eftersom det var på franska. Kanske hade det blivit någon ändring. Jag jagade upp mig kring vilken typ av ändringar man skulle kunna få för sig att göra på ett franskt tåg, och till slut frågade jag de båda sällskapen om någon kunde engelska. Non. Inte ens un peu. ”Caen?” frågade jag, och de gjorde tummen upp. Halleluja för att folk i alla länder har tummar, och att vi vet hur vi ska kommunicera med dem. Inflikar här Povel Ramels hyllning till tummen, featuring Pernilla Wahlgren.

[youtube:http://youtu.be/2OYD-ify-DI]

Efter ungefär fem minuter var det någon som knackade mig på axeln. Jag vaknade upp ur min slummer (som alltså får illustreras av föregående videoklipp), och en mörkhårig tant log mot mig. ”Did you ask if someone speaks English?”

Jag fylldes verkligen av värme. Kvinnan hade hört mig från sin plats några säten fram, och nu satte hon sig på huk och berättade att rösten i högtalarna hade informerat om ändrade anslutningar för den som skulle byta tåg i Caen. Jag var varm (nåja ljummen), på väg till mitt hotell och kände mig inte längre som en hemlös tiggare, men definitivt som mina elever. Eller som kvinnan som såg sig förvirrat omkring häromveckan, när det var strömavbrott i Skärmarbrink och alla rasslade ut från Sandsborg utan att hon fattade varför. ”Varför är stopp?” frågade hon och jag sa, på min sfi-svenska, ”det är problem med elektriciteten.” (sånt man lär sig på sfi: de flesta förstår ”elektricitet” och ”problem”, alla förstår inte ”ström” och ”avbrott”) ”Men varför alla går?” ”Några personer kan gå till jobbet. De jobbar här. De kan gå till Gullmarsplan också.” ”Åh, tack, tack så mycket.”

Jag gör sånt där, precis som ni antagligen gör, för att det känns bra att hjälpa till. Men det är sällan jag tänker på hur stor skillnad det kan göra, för en som känner sig främmande, vilse, frusen och kanske har feber. Dagens påminnelse var helt klart värd obehaget, och bidrar dessutom storligen i en roman som jag skriver på – men i verkligheten finns samtidigt verkligheten. När jag kommer hem är det jag som ger bort ett gäng vantar.

0 svar

  1. Lycka till i Frankrike! Fin reflektion över hemlösheten, utifrån det priviligierade liv du skriver att du annars lever. Själv har jag en liknande historia om en deportering pga utgånget visum. Den totala maktlösheten efter 5 timmars förhör. Tänkte – jag hade iaf pengar, biljett, ett fritt land att återvända till… Jag har hunnit läsa ett par av dina böcker och båda är fantastiskt bra – Tillbaka till henne helt fenomenal!

  2. Om du fortfarande fryser i Caen (eftersom det är så fuktigt och kallt här!) och behöver ett varmt fika i ett mysigt vegetariskt ställe kan du gå på Greedy Guts: det ligger ”rue de bras”, i stadens centrum i en liten gård. Om du dessutom vill ha lite svensktalande sällskap är det bara att säga till! ^_^ Tack i alla fall för att du reste till oss trots febern, det är många här som uppskattar din första bok och ser fram emot att få läsa dem andra! *kram*

  3. Thank you Sara for your visit in France, I like your first book it’s very good and I hope there will another translation for your others book, I can not wait, I would read in Swedish but I don’t know any words at all, would you to learn me ?
    no I’m kidding 😉

    Thank you too for your nice dedicace so cute!

    This trip and the crossing of Paris you did is a good experiment for the writer than you are. Even if it’s difficult to live, you can feel what is the life for the migrants who not speak the language of the country …

    sorry for my bad English I would to say how I was Happy to read your book.

    Bye!

    Karine

    ( to understand what you write in this blog I translate with the net and I imagine what’s kind of beautiful sentences you’ve made…It’s funny to try like that to approach your thoughts literary )

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Dela vidare inlägget
Andra poster