Det fanns en tid när allt jag tänkte på hamnade i den här bloggen. Nu skaver tankarna mest omkring där inne, och jag tycker hela tiden att jag inte har tänkt klart, så det blir inget förrän funderingarna plötsligt ockuperar en roman som jag trodde skulle kretsa kring något annat.
Några saker som jag tänker mycket på för tillfället:
Destruktiva beteenden som leder till onda cirklar som människor har svårt att stå emot. Kemiska substansers kidnappning av viljan. Läser i timmar om missbruk, framför allt heroinmissbruk. Långa diskussionstrådar och hela bloggar, från början till slut, av dem som fastnat. Vad är viljan, hur stark är den och hur lätt kan den manipuleras av ett fysiskt behov? Hur vet man om man bara vill vilja, och om viljan ändrar sig på grund av abstinens, är det inte ens egen vilja längre då? Vad flyr man ifrån, och vad flyr man ifrån när man inte vill erkänna att man flyr? Hur långt kan ett självbedrägeri gå, och hur djupt kan man sjunka efter att man trott att man nått botten?
Privilegierade positioner och hur de påverkar oss. Jag visste inte vad pickaninnies var, när debatten om Lilla Hjärtat blossade upp för ett par år sedan. Inte för att jag är ond eller har något som helst uppsåt att förtrycka någon, utan för att jag aldrig har behövt veta. Det tog mig dessutom minst två debattartiklar och ett blogginlägg att faktiskt förstå vad det handlade om. På samma sätt är det antagligen svårt för en heterosexuell person att förstå att jag som homosexuell utgår från ett subtilt underläge i fler situationer än hen tror. Det är antagligen svårt för en man att förstå att jag som kvinna kan uppfatta en illa riktad komplimang som en värdering, eller att något han gör en enda gång för mig är en del i ett mönster. Allt jag upplevt som lesbisk kvinna kan antagligen ha samlats i min kropp som en erfarenhet som han inte kan nå, och därför inte förstå, och där sitter vi i våra positioner, som vi visserligen återskapar men som vi samtidigt har placerats i. Försöker vi ta ett steg utanför vår privilegierade position, blir vi sårbara och klumpiga. Vi säger fel saker och får skit som vi inte tycker att vi förtjänar, och som vi kanske inte förtjänar, men som avsändaren verkligen behöver uttrycka. Kanske blir vi skrämda tillbaka till vår ursprungsposition, för den var enklare. Kanske är det alla pedagoger ibland oss som gör att vi ändå försöker igen.
Sånt tänker jag på. Om jag faktiskt hittar något vettigt att förmedla på dessa teman, så kommer det på bloggen, höll jag på att säga, men det stämmer inte riktigt. Antagligen blir ni tvungna att helt enkelt läsa alla mina romaner.