Till mina ex: Det är inte ni, det är jag.

Tur man inte vunnit Augustpriset.

Jag har nämligen ganska många ex. Varje relation hade en särskild känsla, och när jag ser tillbaka på den har den en aura i en egen färg. Varje relation lärde mig något. Att man inte blir heterosexuell bara för att man blir ihop med någon av motsatt kön. Att man inte kan förändra någon genom att utplåna sig själv. Att man inte kan ”känna fel”. Att det inte räcker med att vilja hjälpa någon, för att bli ihop. Att ord kan göra riktigt ont. Att man kan vilja dö.

Att det finns en fin gräns mellan ärlighet och okänslighet. Att aggression är ett varningstecken. Att cool inte trumfar trygg. Att det inte ”bara är kärlek” om man själv inte gått med på polyamori. Att man kan vara fel person att älska. Att det man attraheras av bara finns i ens hjärna. Att ord kan byta budskap mellan mun och öra. Att jag inte är värd något. Att jag är värd något. Att jag bara är värd något om jag förnekar allt feminint i mig. Att jag bara är värd något om jag förnekar allt maskulint i mig. Att jag är snygg men går för sällan på museum. Att det är sällsynt att bli älskad för allt man är.

Jag har känt mycket under de senaste femton-tjugo åren. Kastat mig in i relationer som jag ibland inte ens trott på själv, för att jag känt att jag ändå måste, för det fanns något i dem som jag behövde. Det känns som om jag kan allt om otrohet, tvehågsenhet, halvhjärtad kärlek, helhjärtad kärlek, kärlek som förgör en, svek, förhoppningar, trasighet, svartsjuka och uppbrott, uppbrott, uppbrott. Allt använder jag i mina romaner. Det är min bank av känslor och mekanismer som jag känner till för att jag har levt dem.

En gång använde jag till och med en specifik erfarenhet. Den har fått okända människor att mejla mig och fråga: Du har varit med om det här själv va? Den har fått besökare på bokmässan att ställa sig i min signeringskö bara för att få skälla ut mig: Hur kunde hon göra så? Du är författaren, du hade makten att hindra henne! Det var en verklig känsla baserad på en verklig relation.

Men det var inte om henne jag skrev. Jag plockar från allt jag ser, upplever och hör, och så gör de flesta författare. En stark känsla från ett förhållande, en samhörighet från ett annat förhållande och en kappa från ett tredje. En frisyr från tjejen i t-banespärren, ett skratt från en kollega, en omständighet från min barndom, en förälder från min sambos barndom och ett möte som jag hörde om när ett telefonsamtal läckte på bussen. Tillsammans blir det en ny känsla, precis som mina relationer har alla mina böcker en aura. Den hade varit blekare om jag inte hade levt.

Tur man inte vunnit Augustpriset, skrev jag först men det är nog en förenkling. Tur man inte vunnit Augustpriset och har ex som blir intervjuade i kulturtidskrifter. Har en känsla av att samtliga skulle kunna hitta personer i mina romaner som de kunde ”komma ut” som.

Och ha gruvligt fel.

Inlägget publicerades först i min blogg på Litteraturmagazinet. Det är en kommentar på den nyväckta frågan om vem som egentligen är Hugo Rask.