Vi har en titel

Det här med titlar är ett helt tivoli för sig.

Jag säger tivoli, för det är inte alltid det som ser roligast ut som passar bäst. Till exempel om man har tryckt i sig en våffla, två glassar och en sockervadd och får för sig att slänggungorna ser härliga ut.

Jag säger tivoli, för det kan svänga både hit och dit innan man landar.

Ibland, om jag har tur, kommer titeln medan jag skriver boken. ”Ibland” är att ta i förresten, det har hänt två gånger: I havet finns så många stora fiskar och Hjärta av jazz. Andra gånger, som med Tillbaka till henne, har jag suttit och svettats i telefon med min förläggare minuter innan boken ska gå till tryck.

Och ibland kommer det bara titlar utan bok.

Oftast händer det när jag läser eller hör fel. Vilken fantastisk titel, tänker jag, jag önskar att jag hade en bok åt den! Jag skriver ner den i min telefon, och där får den ligga. Oftast för att det egentligen inte är en bra titel, utan en titel som är så dålig att den känns bra. Här är ett urval:

Mannen i burken

Pussad av en käft

Ett ligg i maj

Flickan bakom fisken

Det är ingen som gör nåt i juli

Den sista titeln i listan kom jag på i Montpellier, Frankrike, när jag var där och försökte få fransmännen att våga köpa en bok med en rumpa på. Jag och min franska förläggare, som är norsk, fnissade åt den en hel middag. Sedan åkte jag hem, sedan gick det ett år, och sedan skrev jag en bok om två tonårstjejer som förälskar sig i varandra på en skärgårdsö.

– Undrar vad den ska heta, funderade jag högt.

– Men du har ju redan en titel! påpekade min sambo. I din telefon!

Manuset till min ungdomsbok hette därför Det är ingen som gör nåt i juli under hela processen, men när det skulle till att bli omslag sa förläggaren att det finns en stor risk att den tänkta unga läsaren läser titeln och bestämmer sig för att inte läsa en text där ingen gör något.

Så vi satt mitt emot varandra och läste i manuset, han i första delen och jag i andra. På andra sidan vattnet, sa han. Bredvid måsskiten, sa jag. Ovanför grantopparna, sa han. Som eld, sa jag. Vi såg upp på varandra. Som eld? Ja, det står här, att kylan går genom hennes ryggrad, som eld. Och så doftar Anna som eld, när de har grillat och när de är ute med båten. Han nickade långsamt (verklighetens motsvarighet till deckarnas låga visslingar) och såg på mig med den där blicken. Vi har en titel-blicken.

Detta inlägg publicerades ursprungligen på min blogg på Litteraturmagazinet.