Det var otroligt skönt att sluta jobba som lärare och fokusera på skrivandet. Plötsligt kunde jag gå på bio en kväll. Jag kunde ägna en hel helg åt att bygga ett dass. Jag kunde umgås.
Dessutom blev det som jag misstänkt: När jag hade mer tid, kom det fler förslag. Ju mer jag sa ja till, desto mer kom det. Det gör att jag i skrivande stund sitter med åtta projekt, varav vissa är hemliga och andra nästan färdiga. Jag tittar på min lilla verksamhet och konstaterar: Det går runt. Jag klarar mig, jag har uppnått det heliga, att leva på författarskapet.
Men ni kommer kanske ihåg hur jag brukade prata om att jag älskar att jobba som sfi-lärare? Det var sant. Och efter fyra månader börjar det rycka i mig. Det känns otåligt och ofullständigt. Är det verkligen ingen här som vill veta var satsadverbialet hamnar i en bisats? Verkligen ingen som grunnar över skillnaden mellan tycker, tänker och tror? Jag lär min sambo om hjälpverb, men det är inte samma sak. Jag informerar ett gäng andra författare om det fina i nominalfrasen, och de ler visserligen mot mig, men de är inte elever.
Är jag elevberoende? Och är det i så fall så himla fel?
Det börjar med att jag pratar med en kollega och i förbifarten nämner: Om ni behöver vikarier så kan ni kolla med mig. Någon vecka senare hör min chef av sig och frågar om jag kan komma och hålla testsamtal. Jag går dit. Alla välkomnar mig översvallande, jag hör ”Hej Sara!” med hundra uttal och kollegerna behandlar mig som den förlorade sonen. Shit vad jag gillar dessa människor. Kanske behöver jag dem.
Efter ett par veckor till har jag bestämt mig. Jag kommer tillbaka, som kvällslärare ett par gånger i veckan. I augusti. Under förutsättning att jag får ledigt när jag blir uppbokad på författargrejer. Chefen blir lycklig, jag blir lycklig, en och annan elev hör oss och verkar också lycklig. Tiden minskas åter med några timmar i veckan, men jag sätter mina egna deadlines och med tid verkar det vara så att den inte är summan av sina timmar utan mer aktiviteterna man bygger den av. Jag tänker på att åter få förklara kommatecknets avgörande funktion i meningar som ”jag vill inte ha kaffe, utan mjölk”, och jag får pirr i magen. Man kan ta läraren ur sfi, men man kan aldrig ta sfi ur läraren.
0 svar
Hej
Man blir glad av din blogg, jag undrade först hur det gick med sfi jobbet 🙂
Kul med människor som tycker om sitt jobb.
Mvh Rikard
[här trycker jag på den där ”gilla”-knappen som WordPress.com nu verkar ha tagit bort, eller som jag i vart fall inte längre kan hitta] 😀
Den är där, jag ser den! Men en kommentar smäller ju alltid högre. 🙂
Hej Sara! Jag har sett dina sfi-lektioner som ligger på nätet, t ex när eleverna får lära sig retroflexer genom att gå ”Sakta hem genom stan” med Monica Z. Helt lysande! Jag har undrat om du fortfarande leder dem vid handen på samma sätt efter det att lagt ner din tid bl a på att ge ut så roliga grammatikböcker (det kommer väl fler? ) där Stålmannens kalsonger får statuera exempel som infinitivmärke, eller där verbgrupp 4 liknas vid Stockholms adel när det gäller hemvist.
Så jag är glad å dina elevers vägnar, som får ta del av dig. Igen. Själv är jag sfi-lärare, och jag har just nu två förebilder (Internet gör det möjligt). Dels du, och dels journalisten i Skavlan, som vikarierade som sfi-lärare inför valet (pausinslag i partiledarutfågningen), Niklas tror jag han heter. Vilken humor, vilken kroppskontroll när han förklarar skillnaden mellan ful/full . Men han pratade lite mycket engelska. Hur är det med din engelska, pratar du mycket engelska med dina elever? Har du några bra tips där hur man ska tänka? Undviker du helt engelska med dina sfi-elever, eller förklarar du en del grammatik med engelska när gruppens sammansättning gör det möjligt?
I´m a Sara beliver 🙂
Tack, det var fina ord! För att svara på din fråga så använder jag i princip aldrig engelska med mina sfi-elever. Det har till och med gått rykten om att jag inte KAN engelska, så konsekvent har jag varit. Jag vet att olika lärare gör på olika sätt, och när det gäller rena nybörjare är det ibland bra att ta hjälp av alla språk man kan, bara för att de ska bli mindre ängsliga. (En del kan vara väldigt nervösa de första dagarna) Men själv tar jag hellre till andra knep, tar det lugnt och ritar mycket. Dessutom kan inte alla mina elever engelska, så det skulle bli ganska exkluderande om jag skulle stå framför hela klassen och använda engelska. Tack för berömmet, och grattis till att ha ett av de roligaste jobben som finns!
Minns mina bästa och mest inspirerande lärare på universitetet. De hade inte många timmar i klassrummet per vecka eftersom de samtidigt var högst upptagna forskare och och tidvis kuskade jorden runt med sina föreläsningar. Men när de stod där och förklarade kristallsymmetrier, differentialekvationer eller kanske bara skönheten i periodiska systemet var de fullständigt närvarande. För de älskade dessa timmar. Misstänker att det faktiskt var dem de levde för.
Fortsätt så! Kan aldrig vara fel att syssla med det som känns så bra!
Jag vill också vara sfi-lärare! Av alla olika jobb jag haft finns lärarvikariaten där med ett särskilt skimmer. För att man inte klarar jobbet om man inte gillar allt (tror jag): eleverna, ämnet, den intensiva interaktionen och så belöningen i form av de där glimtarna av insikt och förståelse. Vad kul att du tänker undervisa igen. Och du har så rätt i det där med att tiden består av sina byggstenar, som i sin tur är olika för varje människa. Lycka till med byggandet!