Det var en sån där dag när förfrågningarna aldrig slutade komma. Ett nej-test, om man så vill, för är det någon som behöver examineras på konsten att säga nej så är det jag.
Först var det ett fackförbund som ville att jag skulle komma och prata om normkritik i april. Sedan var det en högskola som frågade om jag ville utbilda läkare i svenska. Sedan var det en dagstidning som ville intervjua mig om en resa. Sedan var det en projektledare som undrade om jag ville skriva en novell till en antologi. Sedan var det en skola som skulle ha en studiedag om läsning och undrade om jag föreläste om det. Sedan var det en tidning som undrade om jag ville skriva en krönika. Vid halv tre hade jag redan sagt nej till fem jätteintressanta och roliga uppdrag, och då kom en fråga från en bostadsrättsförening i Östersund. De skulle fira 50-årsjubileum, och nu var det så att de kände till att jag hade bott på Roddarvägen en tid under min uppväxt. Ville jag skriva några rader om min tid på Roddarvägen till deras jubileumsskrift, om hur tiden på Roddarvägen hade präglat mig och hur jag upplevde den tiden?
Jag tackade ja till två saker den dagen. SvD-intervjun var den ena. Och här är mitt bidrag till Roddarvägens jubileumsskrift:
Jag flyttade till Roddarvägen runt år 1986. Rättare sagt var det mina föräldrar som flyttade, och jag gav efter och flyttade med. Ett klokt beslut med tanke på att jag bara var fem och ett halvt och inte skulle ha klarat mig länge ensam kvar på Kopparslagargränd. Vi flyttade till Roddarvägen 6 B, för jag och min syster skulle få en ny lillasyster och familjen behövde mer plats. I tre år, dvs under början av min lågstadietid, bodde vi på Roddarvägen. När jag tänker på min tid där är vissa minnen tydliga som om de inte vore 30 år gamla. Här är tre:
Första dagen, när jag skulle gå hem och inte hittade. Alla huslängor såg likadana ut! Jag började till slut gråta, varpå en granne kom till undsättning. Hon tipsade mig om att titta efter mattställningen nästa gång, och jag tackade för rådet men bestämde mig i smyg för att i stället räkna uppfarterna. Man visste ju aldrig när någon skulle ställa upp en ny och förvirrande mattställning.
Spisen i vårt nya hus. Den var grön och gammal, och den hade en ”digital” klocka som matade fram minuterna genom att cylindrar inuti klockan vreds om och visade nästa siffra i det lilla fönstret. Jag kom snabbt till slutsatsen att om man satt och stirrade på siffrorna när de visade ”59” så fick man snart jackpot, när tre (ibland fyra!) siffror ändrades samtidigt. Vem behövde Iphones på 80-talet, med dessa underhållningsapparater mitt i köket!
Grannen som rökte och solade. Jag kom från en familj av nyktra och kristna skogsmullar, som plockade svamp och svarvade på fritiden. Mitt emot oss på Roddarvägen, på andra sidan gräsmattan, bodde en granne med bikini. När vi gjorde annat låg hon i en solstol och blev allt brunare, med en drink i ena handen och en cigarett i andra. Jag visste inte vad som lockade och skrämde, visste inte att detta var mitt första möte med flärd och dekadens. Jag kan fortfarande känna doften av hennes cigaretter i sommarvinden.