Miljonbitarspusslet, eller: Att skriva historiskt

Författaryrket är ett yrke där man ständigt är ganska mycket efter, alternativt före, beroende på perspektiv. Medan ni (förhoppningsvis) väntar på den fjärde och avslutande boken i min serie om den papperslöse detektiven Kouplan, har jag det senaste året jobbat på en bok som ni troligen kommer att få tillgång till tidigast 2019. Ur marknadsföringssynpunkt skulle det säkert vara smartare att publicera det här inlägget då, men jag har aldrig varit särskilt kompetent på marknadsföringsområdet.

Jag har ägnat de senaste åren åt att, ganska frenetiskt, undersöka några olika genrers plats i mitt skrivande. Efter två nutida romaner provade jag att skriva historiskt med kopplingar till nutid. Det gick så bra att min förläggare föreslog att jag skulle fortsätta med det, men jag skrev i stället en humoristisk grammatikbok, en ungdomsbok, en barnbok, två läroböcker och en bokserie som vacklar på gränsen till spänningsgenren. Jag brukar skoja om att jag inte planerar att skriva någon kokbok.

Det jag skriver på nu är för första gången en återgång till vad jag har gjort tidigare: En delvis historisk vuxenroman. Jag har behövt göra mer historisk research än till något tidigare projekt, vilket lett mig till följande reflektioner som jag tyckte var bloggvärdiga:

1. Folk är ofta generösa med sin tid och sina kunskaper, om de kan hjälpa en författare – och man måste inte vara etablerad! Innan jag fick en stadig läsekrets och började kunna leva på mina böcker, tvekade jag alltid att be andra om hjälp och information till mitt bokprojekt. Jag var ju ingen ”riktig” författare. Men sedan jag väl började känna mig som just en riktig författare och slutade vela, har jag märkt att tvekan var obefogad. Jag har skrivit brev och mejl till en mängd människor angående mitt nya projekt, och jag får så mycket hjälp både av dem som känner till mitt skrivande och dem som inte gör det. Jag talade alldeles nyss med en kvinna som vuxit upp på ett barnhem som jag berör i min kommande bok. Hon erbjöd mig en lunch och en utflykt till barnhemmet, och frågade sedan om jag har försökt skriva någon bok förut.

2. Det hjälper bara marginellt att ha ”bra koll” på en historisk period, när man ska skriva en roman. Det är så ofantligt mycket man ändå måste ta reda på, för en människa lever inte bara i en tidsperiod utan också i en väldigt specifik kontext. Jag kanske vet att industrialismen kom i slutet av 1800-talet, att folk flyttade till städerna, att religionens makt minskade, att många emigrerade till Amerika, att liberalismen fick inflytande i politiken och att socialismen gjorde sitt intåg. Men vilken läsebok studerade en elvaårig pojke i en arbetarfamilj i ett gruvsamhälle 1870, och vad åt han till frukost? Hur stor var maktskillnaden mellan hans pappa och gruvfogden, och bodde gruvägaren i närheten? Vad hade huset som han bodde i för sorts fönster, fanns det loft, hur var relationen mellan gruvarbetare och statare och hur mycket förväntades pojken hjälpa till i arbetet? Kunde de ha en get?

Jag brukar säga att min research till Tillbaka till henne var som att gå en trettiopoängskurs i ”lärarinneliv i Tierp 1906-1921”. För varje person jag skriver om måste jag läsa in mig på just den människans omständigheter, för det är helt olika saker att vara en statare i Nyköping, en renskötare i Nattavaara, en resande rom eller en adelsdam i Stockholm under exakt samma år. Det är så olika, att det inte går att sammanfatta i en historiebok, och därför kan jag inte uttrycka min tacksamhet till alla hembygdsföreningar, historienördar, fackboksförfattare och eldsjälar som ägnat tid åt att bevara just den kunskap jag behöver.

3. Det tar tid. På tisdag ska jag besöka mitt femtioelfte museum, köpa någon skrift om bara den bygdens historia (som bara går att köpa på just det museet, ibland även på den lokala icabutiken, ”be att få prata med Leif”) och hoppas möta någon som kan svara på mina vansinnigt specifika frågor. När egentligen allt jag vill göra är att skriva.

Jag pratade om det där med min författarkollega Elisabeth Östnäs, som också skriver historiska böcker. Hennes problem, sa hon, är att inte dras för långt in i researchen. Hon går så mycket upp i den, att hon ibland måste säga åt sig själv att komma ihåg att fokusera på romanen. Jag känner tvärtom: researchen är nödvändig, men jag gör den bara för att få skriva min roman. Jag blir så rastlös när det tar tid, när forskaren jag kontaktat tar veckor på sig att svara, när jag måste bärga mig tills jag faktiskt har besökt den där hembygdsgården, för allt jag vill göra är att skriva vidare om mina karaktärers öden. Det som jag måste säga åt mig själv, är att låta researchen sjunka in innan jag skriver vidare. Vilket för oss till den fjärde och sista punkten.

4. Man lär känna en tid, en plats och en situation nästan som man lär känna en karaktär. I början är det teoretiskt: jag tar reda på fakta om allt från möbler till maktrelationer, troliga lukter, temperaturer, politiska och kulturella strömningar, dagliga behov, matvanor och redskap. Helst läser jag om det flera gånger i olika källor, går på museer, skriver ner viktiga fakta och samlar bilder från nätet. Sakta blir kunskapen till vetskap, och plötsligt en dag behöver jag inte fundera: Det är självklart hur en viss person agerar i just den här miljön, just den här tiden, för att jag äntligen har lärt känna den. Jag märkte det inte minst häromveckan, när jag i mitt nya projekt skrev en scen som utspelade sig i en tid och en miljö jag skrivit om i en tidigare bok (jag vet, kryptiskt) och jag plötsligt inte behövde fundera.

Det tröstade mig också lite, att upptäcka det. Det gav mig känslan av att jag, bit för bit, pusslar ihop Sveriges historia genom ödena jag skriver om. Det är ett miljonbitarspussel som ingen någonsin kommer att kunna se i sin helhet, men jag har i alla fall tillgodogjort mig ett par pusselbitar.