Jag skriver detta från en soffa i Arvidsjaur. Utanför ligger snön tjock och bylsig på taken. Vid vägen står snötyngda granar som hämtade ur en sagobok, SMHI-appen meddelar tjugo minusgrader hela dagen och igår var jag på mitt livs första renskiljning.
Jag är en tillbakadragen person som helst sitter hemma, som ogillar att telefoner kan ringa när som helst och vars första instinkt när någon föreslår en aktivitet är ”nej!”. Lyckligtvis är jag författare, och förstår att erfarenhet är till nytta för det jag skriver. Det är så jag får i mig upplevelser.
”Du vill kanske följa med på renskiljningen?” frågade i måndags min samiska informant i Arvidsjaur, den glade och sympatiske Ivan.
Det blir väl kallt och svårt, sa min första instinkt. Det låter som om jag måste umgås med nya människor, som kanske inte vill ha mig där. Jag skulle väl bara vara i vägen. Jag har andra planer för onsdag.
Men det var författaren i mig som svarade.
”Det vore fantastiskt!”
Författaren i mig hade rätt. Det var något alldeles särskilt att stå i en hage tillsammans med fem hundra renar. Några i taget drevs de in i ”silen”, där män och kvinnor med livet fullt av renerfarenhet tog dem i hornen, identifierade dem med hjälp av öronmärkningarna och styrde in dem i sina respektive ägares fållor. Emellanåt kunde man gå in i en kåta och värma sig, dricka kaffe och äta matsäck. Kaffepannorna vid den öppna elden vittnade om generationers samling vid samma sorts eldar, men man behövde inte gå till kaffepannorna för att få en glimt av gamla tider. Ingvar, 88 år, berättade gärna om hur han började sköta renar vid tolv års ålder, ”det var året innan de skulle börja med sju års skolgång, så vi hade roligt åt kullen under oss som var tvungna att gå två år till”. På den tiden skidade man förstås och hade inte skoter, men nu för tiden kunde ju ungdomar inte – ”du ska fotografera han där, som fortfarande skidar, om du vill ha en raritet på bild.”
Det var en sån där dag som man aldrig glömmer. Jag har haft några sådana de senaste åren, och flera av dem har jag författaren i mig att tacka för. Hon säger nästan alltid ja, och när min mer skygga personlighet protesterar kommer hon med argumentet som inte går att säga emot: Det här kommer att gynna skrivandet. Ren är mitt nya favoritdjur och mitt hår doftar fortfarande eld.
Ps. Jag har som mål att inte flyga under 2018. Det kommer att skita sig, för en av mina franska förläggare är oerhört angelägen om att jag kommer och ger intervjuer i Paris i slutet av januari, men i övrigt försöker jag hålla det. Jag har tackat nej till föreläsningar som tidsmässigt krävt att jag flugit, och styrt om en skrivarresa från Spanien till Stockholms skärgård (det finns fortfarande ett litet antal platser kvar!). Och för att komma till Arvidsjaur åkte jag nattåg och buss. Det fungerade utmärkt.
0 svar
Så fantastiskt fint!
Du har bättre lycka med orten än jag. På sextitalet hade jag gått i fjällen och (om av författarävlan eller annat minns jag inte) beslöt att ta inlandsbanan tillbaka söderut. Vad jag inte insett var att tåget stannade för natten i A-jaur ungefär vid artontiden. Nattlivet var outvecklat, några bönemöten var det som erbjöds och mitt religiösa intresse är svalt. Ett renskilje hade suttit bra men det var mitt i sommaren så hjorden var till fjälls.
Åå vad jag ser fram emot denna bok!
Hej! Bra tänkt med tåg. Från Göteborg till Matera (kulturhuvudstad 2019) tar det 58 timmar med tåg och då övernattar man i Rom. Ok för oss pensionärer som har tid. Det är härligt att närma sig målet ilångsam takt och uppleva stämningen på stationen vid tågbyte. Tack för bloggen om din keps. Håller med, en keps skall ha personlighet.