Det är tio år sedan jag, på ett ganska spektakulärt vis faktiskt, kom över utgivningströskeln och fick ge ut min första roman. När det väl hände, hade jag redan ett antal år bakom mig av refuseringar, frustration och de där kasten mellan att känna sig värdelös och briljant. Jag hade dragit ett antal lärdomar, inte alls olika Augustin Erbas i den här (låsta) DN-artikeln, och jag hade insett att den där tröskeln var enormt mycket högre än jag trodde när jag som nittonåring beslöt mig för att debutera som författare.
Därför såg jag till att lägga krut på mitt skrivande, när jag väl kom över den. Jag skrev två nutidsromaner, två demihistoriska romaner, fyra spänningsromaner (om de nu inte också är romaner), fyra lättlästa versioner av dessa, två barnböcker för ”bokslukaråldern”, en bilderbok, en ungdomsbok, fyra humoristiska böcker om grammatik och två grammatikläroböcker.
Varje gång jag har sneglat på vad andra skriver har jag fyllts av tvivel. Borde jag kanske skriva så – lite mer korthugget/blommigt/vardagligt/kargt/spektakulärt/hur nu mitt läsprojekt för stunden är beskaffat?
Varje gång jag har sneglat på topplistorna har jag haft svårt att placera mig själv. Borde jag kanske skriva ”riktiga” deckare i stället för min ganska psykologiska svit om den papperslöse Kouplan? Blir jag läst för att jag skruvar på perspektiven, använder orden som jag gör och har en stundom nördig humor, eller blir jag läst trots det? Vem är jag, i det här litterära landskapet?
Borde jag hålla mig till en genre? Tänka mig in mer i läsarens perspektiv, putsa bort eventuella skarpa kanter? Döda fler darlings? De där kasten mellan att känna mig värdelös och briljant har inte försvunnit, på sin höjd har de ändrat fason.
När mitt författarskap nu skulle fylla tio år, ville jag göra något för mina läsare. Det är ju ni som har fått det att bli så stort som det är. Mitt författarskap skulle inte vara någonting utan er.
Lagom till mitt tioårsjubileum lade Piratförlaget ut en tävling, som var för er. Inte för den som är nyfiken på mina böcker, och inte för den som aldrig läst dem men är duktig på att vinna tävlingar (men de försökte), utan för er som varit med. Instruktionen löd: ”Dela med dig av din bästa Lövestam-upplevelse med ditt favoritcitat ur en bok av Sara Lövestam.” Högsta vinsten: Ett bokpaket med alla mina böcker utgivna på Piratförlaget och Lilla Piratförlaget.
Jag skriver egentligen det här blogginlägget för att förklara för er hur mycket era tävlingsbidrag har betytt för mig. Ni valde stycken ur mina böcker som jag själv skulle ha valt. Ni känner som jag kände när jag skrev dem. Mina egenheter, som gör att jag ibland undrar om någon mer än jag kommer att tycka att det här är roligt, viktigt eller tänkvärt, ni delar dem.
Mina tvivel handlar ofta om just det, ifall det som kommer inifrån mig är begripligt och berörande, jämfört med det jag hämtar från eller justerar efter omvärlden – varje text är ju en blandning av de två. De citat ni valde gav mig alla svaren. Här är några av dem (från både Instagram och Facebook).
Mitt exemplar av Tillbaka till henne har många hundöron och understrukna rader med citat som berört genom åren. Mitt absoluta favoritcitat är nog detta: ”Man hade kunnat tro att sveket hade gjort henne ful, som människor ofta blir fula när deras gärningar talat emot dem. Men det var inget fult med Anna. Hon var ljuv som våren.”
Åh vad jag älskar @saralovestam! Den första boken jag läste av henne var Grejen med ordföljd och mitt citat därifrån är för långt för att skriva här (det är nämligen Sagan om vilden i Positionsschemat 😍). Lämnar däremot ett favoritcitat från ett föredrag med henne: ”Här går jag och bär på en matkasse utan en tanke på att jag just satt ett platsadverbial i fundamentet och utelämnat ett finit verb i en bisats.” ❤️❤️
Har läst några böcker. Favoriten är Tillbaka till henne. När de för första gången delat säng och Anna på morgonen säger ”Jag kanske gör som jag sa. Jag kanske stannar här.” Då blev mitt hjärta så varmt.
Men det minne jag främst vill dela är när jag läste första delen i serien om Kouplan. När jag i slutet insåg att Kouplan är transperson. Då infann sig en sådan känsla av häftig lycka. Jag minns att jag tänkte: Wow, han är som jag! En känsla av att jag verkligen fanns, en representation där en transperson fick finnas. Den känslan satt i länge.
Åh! Jag har precis recenserat Skarven och Gruvan, två böcker vi älskar här hemma, särskilt Skarven. 😍 Men jag väljer min favorit: Som eld. ”Att tre strimmor av sol kan lysa upp ett helt hus är som att en puss på ett öra kan förvandla någons andetag.” Oerhört varm och fin (och viktig!) bok som jag rekommenderar alla, unga som gamla. 🥰
När jag gått på svenska för invandrare läste jag ”Flicka försvunnen”. En lättläst version av första boken om Kouplan. Det var den första bok (undantaget läroböcker) jag läste på svenska. Det var en fantastisk upplevelse och känsla jag aldrig glömmer.
Hjärta av Jazz. En fin, stämningsfull och harmonisk historia. Likt en jazzkonsert fängslade den mig och fick mig att känna mig närvarande, som om jag själv var en person i berättelsen.
Något jag mer än en gång citerat ur boken är ”Det speciella med mål är att man måste vara klok nog att modifiera dem.”
Hela Kouplan-sviten ser jag som en lång, skön läsupplevelse full av värme, humor och intriger. Jag är inte känd för att vara en snabb läsare men böckerna har ett språk som gör att läsningen flöt på och sidorna flög förbi. Dessutom en huvudperson det var lätt att känna för.
Det var min son som rekommenderade, och även lånade ut, böckerna. Ur ”Önska kostar ingenting” hämtar jag följande värmande citat, ”Det är två skämt på rad, och de värmer honom inifrån som en kopp te”.
”Det är konstigt hur Anna kan veta allt Louise gör, utan att se på henne. Hennes rörelser gör osynliga mönster mot Annas kind.”
I boken Som eld beskriver Sara en känsla som många glömt bort, nyförälskelse när den är som bäst.
”De andades långsamt i varandras minne”. Signe och Annas kärlek i ”Tillbaka till henne” grep tag, på det där sättet som bara förbjuden kärlek kan göra. Skildringen av en tid, där kvinnor kämpar för rösträtt och patriarkatets grepp hårdnar kring strupen… den klaustrofobiska känslan… att då få andas långsamt. När Hanna, 100 år senare, finner en mening, i sin rotlösa tillvaro, med att söka rätt på ägaren till de föremål som hon, av en slump, (men som en skänk från ovan) har fått i knät… kan också hon andas.
Gruvan jag läste den varje kväll med mamma. Varje kväll när vi hade läst var jag helt uppslukad och tänkte på hur det skulle gå för Anton och hans pappa. Efter några dar skrev jag med Sara om boken mm. Aldrig varit så fäst i en bok innan🥰
Tillbaka till henne lånar jag aldrig ut. Vill inte riskera förlora den. Om jag inte får en till förstås. Då kan någon annan få läsa mitt slitna exemplar. Och orden ”Rädsla kunde vara att släppa in någon annan. Men man kunde också vara rädd för motsatsen, att möta sig själv helt utan någon annan.”
”Min kära Anna”
Jag läste nyligen Tillbaka till henne och blev fullkomligt förtrollad av den. Jag älskar att det finns en historia bakom varje ärvt, hittat och loppisfyndad sak. 🖤 Älskar Sara Lövestam
I slutet av mars 2018 läste jag ”Grejen med verb”. Jag minns att jag satt på altanen i begynnande vårsol och skrattade högt för mig själv. Jag har kvar delade bilder från boken i sms till nära vänner… Jag berättade om stycken för min man och minns att jag skrattade så jag grät.
Mitt favoritstycke och citat från boken: ”Jag tänker i alla fall säga imperfekt” med fortsättning ”Det som preteritum har gemensamt med orden förskola, chokladboll och hen, är att det finns folk som vägrar använda dem.”
Mitt älsklingscitat är från de helt fantastiska böckerna om Kouplan: ”- Jag gör praktik. Det är bara utbildade bibliotekarier som måste ha läst alla böcker som finns.” 💕
”Älskling, har du elemuntit fisken?” (Vad skrattar du så åt, frågade min man. Grammatik, svarade jag. Grammatik.)
Min største læseoplevelse var Tillbaka till henne, som jeg læste i sommeren 2013, da jeg havde den med hjem fra Stockholm. Jeg læste den på nogle dage, mens jeg ventede på, at hende, som jeg nu er gift med, skulle komme hjem fra Frankrig, så jeg kunne fortælle hende noget vigtigt.
Et af mine favoritcitater er da Signe kommer hjem efter at have fejret stemmeretten og Elvira står i døren og spørger “Fick du mitt telegram?”
Om jag ska välja nåt så får det bli precis ur början på ”I havet finns så många stora fiskar”. Ett helt underbart citat och en fantastisk lövestams-beskrivning: ” Den är grön på det nästan självlysande sättet, som om den kom från en annan värld. Som från en värld full av lysande, snälla grodor som dansar och fnissar medan de hoppar omkring….”
”Författarens tack” i Tillbaka till henne, där hon skriver om hur det finns i alla familjer ”som avbrutna (klippta?) grenar i ditt släktträd”. Och så sista eller näst sista boken om Kouplan, när de ska leta i skogen och åker längs min gata; Schagebialle. (Hageby allé!) Starstruck i förorten!
Mitt första läsminne av Sara är Hjärta av jazz. Nu är det flera år sedan jag läste den, men planerar att läsa om i höst. Minns de fina perspektivväxlingarna och den fina relationen över generationer. Gillade även den gedigna Tillbaka till henne. Så tjock, men aldrig tråkig. Kvinnohistoria blir sällan tråkigt. Som blivande svensklärare uppskattar jag verkligen grammatikböckerna och har skrattat rakt ut flera gånger. Favoritcitatet är: ”’Vem var det som kasta?’ ’Det måste ha varit subjektet!’” Skrattade rakt ut! Och ler fortfarande när jag tänker på det.
Favorit är nog Skarven, så bra roman och viktigt tema som låg i bakgrunden utan att tränga sig på för mycket… ”Det är som om hon vill ha en dag till. En enda dag när hon kan leva med tanken att det finns två människor som förstår henne. Och det bästa sättet är att inte prata med dem.”
”Elvira var Carolines. Det var det första konstaterande som cirkulerat i Hannas tankar sedan helgäventyret i Carolines bil. Med det följde en rad andra konstateranden. Anna var Lars Rydhs, och Lillsigne var Amandas.” Detta citat ur tillbaka till henne tycker jag visar något av det jag verkligen gillade med boken om hur vi knyter an till historien genom att identifiera oss med människor. Antingen för att vi känner igen oss eller för att vi känner något annat släktskap eller band. Jag gillar tanken på att människor, även när de sedan länge är döda ”är någons” och på så vis lever kvar. Signes historia lever vidare genom Hanna, för henne är Signe huvudpersonen. Men för någon annan är Anna den viktiga.
Bästa, men oxå värsta, upplevelsen var när jag läste Luften är fri. Satt som på nålar från första till sista sidan av nervositet och spänning. Så spännande o gripande 💕
Som eld! 😍 Läste den en sommar mitt eget smultronställe i världen kändes lite extra långt borta och fick massa varma, underbara känslor av sommar, romans, och vikten av de där platserna där vi bara får vara oss själva. Kontextlösa, bortom våra fördomar om klass och roller, och där vi bara kan vara och brinna. Som eld. ❤️
Min bästa läsupplevelse var tillsammans med Hjärta av jazz. Under åratal av att inte kunna läsa så hittade jag in i det igen. Jag ville aldrig att boken skulle ta slut. För mig representerade den så mycket. ❤️
Den bästa Sara Lövestam-läsupplevelsen är alltid nästa bok. Något att se fram emot och längta till.
Jag är en ”udda” figur som befinner mig i ”skarven” mellan 49 och 50 år. Under skoltiden var jag aldrig förtjust i grammatik, och sopade läxan ”under mattan”. Så när jag kom över ”Grejen med verb” fick jag en uppenbarelse om hur mycket jag gått miste om i min ungdom. Det var bäde kul och lärorikt!
Därefter avverkade jag ”Grejen med substantiv och pronomen” samt ”Grejen med ordföljd” lika snabbt ”som eld” sprider sig i torrt gräs. Vilket är en ”sanning med modifikation” då jag var tvungen att vänta på att Sara skulle skriva böckerna först.Mitt favoritcitat är egentligen inte hämtat från boken, utan jag skulle vilja citera Saras keps, ”Denna keps är en nominalfras”.
För att återgå till boken, utan att för den skull tala grammatik, kan jag nämna att en av många lustiga, utsvävande, fotnoter avslutades med: ”Jag vet inte ens hur tranor får barn, men misstänker att det inte är storken.”
Linda Stigsdotter:
Tillbaka till henne. Denna underbara, vibrerande historia… Eriks svar till Hanna när hon tycker att guld kanske hade varit bättre att hitta än brev i den gamla sekretären träffade mig rakt i hjärtat. ”Nej du. Guld är guld. Brev är människor.
Cecilia Kristoffersson:
Från Hjärta av jazz: ”Jerker Berntsson borde aldrig ha blivit lärare. I dag har han tio dagar kvar innan betygen ska vara satta, rättvist och med solid grund i läroplan och kunskapsmål. I loggen borde det nu stå utförliga kommentarer om var och en av eleverna, men det gör det inte. Tre av tjejerna i åttan har han inte ens lärt sig skilja på än, de har alla blont hår i tofs och spelar inget instrument. Det kan han inte gärna skriva i loggen. Kölhalning väntar.”
Susanne Frånlund:
Jag tycker den här inledningen är rolig i ”Grejen med verb” 😂🤣
Helena Lukic Danielsson:
Ur Flicka försvunnen: ”Det är ett osynligt liv. Ett liv som nästan inte finns”. Jag är otroligt imponerad över hur författaren Sara Lövestam kan fånga in djupet berättelsen i denna [lättlästa] version av Sanning med modifikation. Dessa ord hugger till i hjärtat. Det väcker en sympati för huvudpersonen och jag går in i läsningen med en ödmjukhet inför att lära känna Kouplan.
Margareta Jönsson:
Vad ska man välja? Inte så lätt. Tar denna, apropå att förgulliga ett substantiv med ett litet diminutivsuffix……:
” Har du konsumerat en tvodd och känner att du vill kontakta tvoddaren och bekänna din dragning till hens tvoddskap, kanske rent av bli tvoddist, och inleder ditt mail med ”Hej tvoddis!”, så har du redan lagt dig på en förtrolig och intim nivå. ” Ur ” Grejen med substantiv och pronomen”.
Saga Tinnevik:
Mitt favoritcitat kommer från boken Under mattan, en helt underbar barnbok: ”Det fanns mer där under än jag någonsin hade trott. Monster, björnar, vildsvin, fladdermöss och spindlar vällde fram. De hängde i tavelramarna, knaprade på dörrkarmarna, tjöt av lycka över att äntligen vara ute, åt upp alla våra flingor, sparkade omkull stolarna och bajsade på köksbordet. Jag stod som förstenad. Visst, jag hade förstått att det skulle bli lite liv i luckan. Men det här var rent kaos.”
Jennifer Osterberg:
Tillbaka till henne: ”Mänskligheten har alltid varit extra förtjust i just tillfälligheter”
Annika Olofsson:
Från en varm berättelse om just den vänskapen du behöver! Hjärta av Jazz, fortfarande min favorit!!❤️
Josefin Lindholm:
”Vi bygger positionsscheman. Vi byter plats på adverbial. Vi jublar och gråter”, ur ”Grejen med ordföljd”.
Alexandra Yonathan Esser:
Som eld:
Vid strandkanten fortsätter sädesärlan springa fram och tillbaka, som om det inte går osynliga strålar mellan två kroppar längre upp.
0 svar
Jag botaniserade precis bokutbudet på en större återförsäljares hemsida när jag trillade över ditt namn. Tänkte för mig själv ”undra om det är samma Sara som en gång skrev för QX”. Nu är jag här. För många år sedan läste jag dina krönikor med lika delar intresse som avundsjuka över det språk du kunde använda. Nu är det så länge sedan att jag knappat minns, men det var en rad som handlade om en solkatt. Jag vågar inte citera, för minnet är grumligt, men det lämnade spår i mig under många år. Det lyckades du med en dag för många år sedan.