Man har inte roligare än man gör sig, särskilt när ett virus härjar i världen så att man inte ens kan krama sin nevö. (Jag har både en nevö och en niece, men det är roligare att säga nevö. När jag träffar honom tilltalar jag honom oftast som ”min välartade nevö”, för han är än så länge välartad.) I ett försök att muntra upp mig själv har jag denna sommar odlat aubergine.
Fördelar med att odla aubergine:
- Man blir mer intressant än en person som odlar tomater. Alla förstår att man är en ganska avancerad odlare.
- Det går fort att få en stor planta. Två av mina tre frön grodde, och sedan växte de i en rasande fart.
- De får fina blommor, som får en att känna sig väldigt kompetent och tro att de kommer att utvecklas till fantastiska frukter.
- Man har chans att få gratis aubergine, om man bortser från fröna (29 kr), jorden (99 kr), nematoderna för att bekämpa sorgmyggorna (99 kr) och den extra växtbelysningen (699 kr).
Nackdelar med att odla aubergine:
- Man behöver pollinera dem själv, åtminstone om de växer inomhus. Jag gjorde det med en pensel, men man kan göra det med fingret också.
- Utan förvarning fäller de blommorna, inklusive det man trodde skulle bli en frukt. Då kan man känna uppgivenhet och, beroende på hur resten av livet fortlöper, förtvivlan.
- Skadedjur älskar aubergineplantor. Våra anfrättes av en livskraftig sorgmyggekoloni. Vi fångade dem i försåtliga fällor, men köpte till slut nematoder som är biologiska organismer som attackerar deras larver i jorden.
- Man kanske inte får någon aubergine. Om plantan är ”stressad” kan den fälla en påbörjad frukt också. Plötsligt en dag ligger den bara där, i stället för att sitta fast på plantan. Det är svårt att inte ta det personligt.
Lärdomar och slutsatser jag har dragit av denna erfarenhet:
- Vattna mycket och ofta! Den största anledningen till att plantan fäller fruktämnen sägs vara att den inte får tillräckligt med vatten. När vi var bortresta ordnade vi ett bevattningssystem som fungerade sådär. Ett par dagar efter att vi kom hem fällde båda plantorna sina fruktämnen. Det kan förstås också vara så att de aldrig tänkt bli några frukter.
- De flesta blommorna kommer att fällas oavsett hur mycket man vattnar och pollinerar. Pålitliga odlare (dvs sidor på engelska som jag googlat upp) säger att uppemot 80 procent av blommorna som sitter i kluster ramlar av.
- Jag har inte läst, men däremot upptäckt, att mina blommor är av lite olika sorter. Den ena sorten ger ifrån sig mycket frömjöl, vi kan kalla dem hanblommor. Den andra sorten släpper inget synligt frömjöl när man skakar dem, men de utvecklas till fruktämnen medan hanarna obönhörligt faller av. Jag vill inte verka förmäten, men man kan ju tänka sig att det är bra om frömjölet från den ena sorten når den andra sortens pistill. Det går lätt att se vilka som är vilka: ”Honorna” har långa pistiller, som sticker ut utanför eller i nivå med ståndarna, medan ”hanarna” har pistiller som knappt syns. Efter denna upptäckt blir jag mindre uppbragt när hanblommor faller till marken. Det finns också några blommor som både släpper en del frömjöl och som utvecklas till frukter, vi kan kalla dem icke-binära.
Om ni tittar på bilden ovan ser ni att den påbörjade frukten är grön. Det ska den inte vara, enligt internet. Den ska vara mörkt lila redan från början, åtminstone om den är av sorten Black beauty som min fröpåse säger att den är. Men den här var grön, och de andra frukterna som började växa på den här plantan var också gröna. De växte ganska snabbt, och skiftade sedan färg till gul.
Jag väntade på att de skulle bli lila. Efter att jag lärt mig att de borde ha varit lila redan från början började jag i stället vänta på att de skulle bli glansiga och något mjukare. De kändes stenhårda, typ som äpplen. Men när det gått några veckor utan att något hände skördade jag en, bara för att kolla. Jag tog en som ändå var sprucken.
Vad som hände sedan behöver vi inte gå in på. En av mig och min sambo tyckte att den helt klart verkade omogen och skulle slängas. Den andra tyckte att vi skulle prova att laga något av den. Innan den andra visste ordet av, hade den ena slängt den.
På den andra plantan hade samtidigt en förunderlig utveckling ägt rum. Den plantan verkade i förstone mycket mer normal. Exempelvis var frukterna lila redan från början.
Men även de var ännu hårda. Man vet väl hur en aubergine ska kännas. Så vi lät dem växa till sin fulla storlek och hänga. Och hänga. Och hänga. Utan att bli ett uns mjukare eller glansigare (någon kanske tycker att de verkar glansiga på bilderna, och visst har de viss lyster, men inte alls som en högblank köpeaubergine).
Ni vet hur det är när man ser sig själv i spegeln varje dag, samtidigt som man blir allt äldre – man märker till en början inte av förändringar. Likadant var det med våra auberginer, färgmässigt. Men efter någon månad gick det inte att förneka: De mörklila auberginerna var inte längre mörklila. Undersökningar visade att de nu blivit – parkettfärgade!
När auberginerna hade hängt i full storlek i fyra veckor utan att visa tecken på mognad, skördade jag en av dem och lagade en maträtt som jag brukar laga och som därför fått namnet Saras båtar. Auberginen var fastare i köttet än köpeaubergine, och hade många hårda frön. Det första tyder på att de var omogna. Det andra tyder tvärtom på på att de fått hänga för länge. (Jag skriver dessa beskrivningar i hopp om att någon aubergineexpert ska segla in i kommentarsfältet och upplysa mig om vad jag har gjort/hur mycket längre eller kortare jag borde ha låtit den hänga/vilken auberginesort jag verkar ha odlat i stället för Black beauty.) Den var hur som helst mycket god.
Jag vet fortfarande inte vad som hände. Men vi fick åtta stora auberginer. En slängdes av någon av mig och min sambo, som ni minns. Fyra gavs bort till släktingar, varav vissa verkligen förtjänade aubergine eftersom de hjälpt till att vattna under sommaren. En blev till Saras båtar, en stekte vi och hade på pizza och en hänger fortfarande kvar.
Den har hängt där, äppelhård och i full storlek i sju veckor nu. Jag är förbryllad, men samtidigt stolt, för ryktet säger att det är svårt att odla aubergine och jag har odlat fram åtta stycken i mitt vardagsrum (som har ett hörnfönster åt sydväst).
De goda odlarna på internet har lärt mig mycket om aubergine, och min erfarenhet har lärt mig annat. Exempelvis:
- Om en aubergine blir gul är det antingen för att den är övermogen eller en gul sort. En övermogen aubergine har matt yta och känns mjuk. Gula sorter har inte samma form som mina auberginer. Min erfarenhet: Mina auberginer blev gula utan att bli det minsta mjuka och fick samma form som Black beauty.
- En aubergine bör skördas innan den uppnått full storlek, för att den inte ska riskera att bli övermogen. En aubergine är inte klar förrän den uppnått full storlek och blivit glansig. En aubergine är mogen när den har fått frön. Man kan inte skörda en aubergine för tidigt. (Dvs motstridiga uppgifter. Åh, odlarna på internet.) Min erfarenhet: Jag skördade auberginerna innan de blivit glansiga, för att de bara hängde där i flera veckor. Det funkade bra, men jag har förstått senare att de var övermogna trots att de var så hårda. Jag vet inte om de någonsin hade tänkt bli glansiga, eller mjukare än den där äppelhårdheten.
- Man måste skynda sig att skörda aubergine, för de blir ruskigt lätt övermogna, plufsiga och beska. Min erfarenhet: Dessa auberginer kan hänga i evigheter. De är som Evy Palm i Mästarnas mästare.
Varför skriver jag då allt detta, på en blogg som eventuellt borde handla om författarskap (fast det har jag aldrig lovat)? Jo, för att informationen om aubergineodling på nätet är mycket knapp, särskilt på svenska. Inomhusodling hittade jag ingenting alls om, till exempel. Om jag så kan få en enda människa med underligt gula auberginer att känna sig mindre ensam är det värt det.
Ps. Infon som står i detta inlägg bara kompletterar de ordinarie odlingssidorna – det går inte att använda endast det här blogginlägget för att odla en bra aubergineplanta. Jag har till exempel inte skrivit ett ord om att de bör förodlas under växtbelysning i februari-mars.