Guldmjölk på tillvaron

Aprikoskärnor, kolloidalt silver, sång (helst i skogen), keto-diet, yoga, syrafri kost, gurkmeja och homeopati är några av de företeelser jag rekommenderats när folk fått nys om min cancer. Jag är kritisk men också nyfiken, så för varje nytt kosttips undersöker jag vilka vetenskapliga studier som finns samt rådfrågar min syster, dietistforskaren. När hon inte vet svaret frågar hon sina dietistkompisar med onkologisk kompetens, framför allt en som doktorerat i nutrition för cancerpatienter och dessutom själv haft cancer. Det är bara att inse att en sådan människa har mer insikt i den djungel som utgörs av kostråd för cancerdrabbade, så när jag fick veta att hon åt gurkmeja under sin cancerbehandling – främst i syfte att dämpa biverkningarna – bestämde jag mig för att också göra det. (Först kollade jag förstås med sjukhusdietisten om gurkmeja skulle förstöra effekten av min cytostatikabehandling, och hon sa att det inte är någon fara så länge det är ett ”naturligt intag” och inte i koncentrerad form.) Det godaste sättet jag hittat att få i sig gurkmeja varje dag är att dricka så kallad guldmjölk. Som en bonus visade det sig vara en av de få saker som smakar gott även under de jobbiga dagarna med smakförändringar.

För att göra guldmjölk behöver man först gurkmejapasta. ”Pastan” är egentligen en pastej, och personligen tycker jag att man borde utnyttja tillfället att kalla det gurkamoja, men nu är det som det är. Gurkmejapastan (om tillräckligt många kallar det gurkamoja kommer det att heta gurkamoja) blandar man ut i ett glas varm mjölk av något slag, och vips har man en gul och varm dryck som kallas guldmjölk. Själv blandar jag ut den i en halv kopp kokhett vatten och tillsätter havremjölk och mandelmjölk.

På nätet finns många olika recept på gurkmejapasta (eller gurkamoja). Själv har jag kommit fram till ett som ser ut så här:

• 0,5 dl malen gurkmeja
• 2 msk malen ingefära
• 1 msk malen kanel
• 2 tsk finmalen kardemumma
• 0,5 tsk finmalen svartpeppar (behövs tydligen för att aktivera gurkmejans goda substanser)
• Eventuellt lite vaniljpulver
• 1,5 dl vatten

Detta kokas ihop på medelhög värme tills det blir som en trög gröt. Rör om under tiden. När det har svalnat kan pastejen förvaras i kylskåp upp till två veckor (står det på nätet).

Jag har nu druckit guldmjölk exakt varje dag sedan jag började med cellgifter, det vill säga i tio veckors tid. Jag kan inte säga om det har förbättrat min cellgiftsupplevelse, då denna i sig inte haft några försonande drag. Jag har haft smakbortfall, muskelvärk, stelhet, ont under huden, håravfall, migrän, förstoppning från helvetet, domningar, hjärntrötthet, svamp i munnen, svaghet och orkeslöshet, en konstig smärta som känns som om den sitter i skelettet, hudutslag och balanssvårigheter. Jag har däremot sluppit illamående, och även hudproblem utöver de två dagarna i början när jag hade de där utslagen. Illamående slipper de flesta numera, har jag förstått, men hudproblem skulle jag förvänta mig, och jag förskrevs en stor flaska mjukgörande salva lagom till när huden skulle börja fnasa.

Men min hud började aldrig fnasa. Faktum är att ju längre min cytostatikabehandling fortskred, desto bättre blev min hud. Den har hittills varit en medioker sorts hud; ganska torr, inget sandpapper men inte heller någon babyrumpa. Tills nu. Min hud är så len att jag kommer på mig själv med att sitta och förstrött klappa mig själv på armarna. ”Händer det att folk får bättre hud av cytostatika?” har jag frågat sköterskorna, som skrattat och gratulerat mig, och sagt att nej, du är den första. Har jag dragit någon sorts vinstlott – har ”hudförändringarna” som står bland biverkningarna i FASS av något kemiskt sammanträffande råkat gå åt rätt håll för mig?

Det var först för några dagar sedan som tanken slog mig: Vänta nu. (Det är vid sådana här tillfällen jag tvivlar på att recensenterna som kallat mig ”geni” har rätt.) Vänta lite här nu. Jag har visserligen gått på cytostatika i tio veckor, men jag har också ätit gurkmeja varje dag i tio veckor. Jag googlade ”gurkmeja hy” och det visade sig att gurkmeja används i traditionella behandlingar mot hudbesvär och rekommenderas av hudterapeuter. Det var ju, när man tänkte efter, mer logiskt än att en cellgiftsbehandling skulle resultera i sagolik persikohy.

Jag började betrakta ärendet som avslutat – men ett par dagar senare fick jag av en icke guldmjölksdrickande person höra att även hennes hud förbättrats under cytostatikabehandlingen! Det är alltså möjligt. Å andra sidan kanske mindre konstigt för henne, vars förbättring är att hon gått från fet hy till mindre fet av en behandling som sägs ge torr hud. (Om någon läst så här långt och börjat fråga sig varför dessa cancerdrabbade människor intresserar sig för så världsliga saker som hudkvalitet kan jag svara att 1) kroppen har inte serverat jättemånga källor till glädje på senaste tiden så man tar vad man får och 2) jag är aldrig främmande för ett mysterium och 3) om man har len hud kan man muntra upp sig nästan när som helst genom att klappa sig själv på armen.)

Vetenskaplighet framför allt: Nu ska min sambo börja tacka ja till mina erbjudanden om guldmjölk för att se om även hennes hud påverkas. I så fall kommer denna lägenhet framöver att bebos av två vansinnigt lenhudade människor med gurkamoja (tidigare känt som gurkmejapasta) som fast inventarium i kylen. Jag återkommer med resultat om några veckor, och om de är positiva kommer jag alltså att ha åstadkommit mitt livs första hudvårdsrekommendation! Säga vad man vill om 2021, men året bjuder sannerligen på överraskningar.

UPPDATERING 2021-07-14
Två saker har hänt med min och min sambos respektive hud. Min sambos hud har blivit lenare, vilket hon ger guldmjölken all cred för. Min egen hud har däremot förfallit till sin tidigare mediokritet, helt utan att jag slutat dricka guldmjölk. Det började samtidigt som mitt hår började växa igen. När jag nämnde det för min moster, som också har haft cancer, sa hon ”åh ja, man får ju så babylen hud av cytostatika!”. Jag borde med andra ord ha konsulterat henne redan från början. En mystisk sak är att jag inte hittat någon annan som nämnt denna bieffekt av cytostatika, vare sig i läkemedelsinformation, på nätet eller hos sjuksköterskor. Men om någon googlar på ”len hud cancer” så finns här i alla fall min och min mosters erfarenhet att spegla sig i.