Rapport från frontlinjen

Jag märkte inte när det började, men plötsligt flankeras mina tre kvarvarande ögonfransar av en hel rad millimeterkorta fransungar. I enad front skjuter de ut ur mina ögonkanter och påminner om att cytostatikans herravälde är över – säkerligen i några månader framöver, förhoppningsvis för alltid.

Den vanligaste frågan jag får just nu är när jag kommer att veta ”om behandlingen har lyckats”. Det skulle jag kanske också ha frågat i samma läge, för innan jag plötsligt hade cancer visste jag inte mycket om cancerbehandling. Nu blir mina svar lika svävande som läkarnas, när jag ställde frågan till dem.

För det första såg man inte någon spridning av min cancer när jag undersöktes i mars. Den upptäcktes bara genom cellprov och analys av mina utopererade organ, och metastasen de hittade var så liten att den inte syntes på röntgenbilderna. Med andra ord: Bästa möjliga utfall är att man på röntgenbilderna efter behandlingen inte ser någon skillnad jämfört med bilderna före behandlingen – när jag alltså hade metastaser (möjligen bara en metastas) som inte syntes.

För det andra vet man aldrig vad cancerceller hittar på. Deras största intresse är att föröka sig, och om det ligger någon liten cell kvar i en skyttegrav efter att detta bombardemang av cellgifter och strålning är avslutat är det klart att den snart börjar ägna sig åt denna hobby igen när läget känns säkert. Därför gör man upprepade kontroller med några månaders mellanrum i fem år, och om man inte kan se några nya tumörer på röntgen under den tiden så beräknas man sedan löpa lika stor/liten risk att få cancer som vilken person som helst = vara frisk.

Som ni märkte hakade jag helhjärtat på krigsmetaforerna i föregående stycke. Det har skrivits en del om dem, sedan Susan Sontag år 1978 gav ut essän Sjukdom som metafor. Hon lyfte bland annat problemet med att prata som om graden av tillfrisknande beror på den cancerdrabbades kämpaglöd, vilket får till effekt att det framstår som om den som dör av cancer inte kämpat tillräckligt. (Som ni kan utläsa av den målande beskrivningen ovan pågår visst någon typ av kamp, men den utkämpas mellan sjukdom och behandling, inte mellan människa och sjukdom.)

En annan poäng, som jag tycker är intressant, är att vissa sjukdomar ses som mer krigiska än andra. Sällan ser vi det beskrivas som om någon ”kämpar mot fibromyalgi” eller ”förlorade kriget mot lunginflammationen”, medan cancer kodas maskulint och krigiskt. Den är något som invaderar och attackerar, något man kämpar och krigar mot, vilket låter mycket jobbigare än (eller framför allt olikt) det jag gör: ligger i en strålmaskin, får dropp, mår stundom dåligt, är trött. Kanske kan det muntra upp en och annan att se sina strålframkallade diarréer som ett kraftfullt slag mot fienden, själv blir jag stressad av konflikter och skulle antagligen bli den som försökte medla mellan tumörer och cellgifter i ett krig. Titta här förresten: en magisteruppsats av Julia Sandström undersökte cancermetaforer i svenska tidningsartiklar och hittade femton varianter varav de vanligaste är ”cancer är kamp”, ”cancer är människa”, ”cancer är resa”, ”cancer är krig” och ”cancer är rättegång”. (Jag täckte in ”cancer är krig” i mitt stycke om skyttegravarna, men också ”cancer är människa” i och med att jag skrev att cancerceller hittar på, har intressen och hobbyer.)

Åter till ögonfransarna. Jag vet inte när de kom, men är det några som står i givakt som ett gäng unga kadetter så är det de. Tre tappra generaler från den (för de unga fransarna) mytomspunna tiden före cytostatikan står som sagt kvar, men om jag rycker lite lätt i dem släpper de taget och lämnar plats till det nya gardet.

Att håret kommer tillbaka betyder inte att prövningen är över, även om det verkligen skulle vara en stark symbol om det gjorde det. I princip betyder det ingenting, utöver att jag inte längre får cytostatika och att det snart inte kommer att synas på mig att jag behandlas för cancer. Jag ska fortfarande få strålbehandling i tre veckor till, och det är fortfarande oklart hur eventuella cancerceller i min kropp reagerat på behandlingen. Jag knallar på (för att använda en promenadmetafor), aka tar en sjukresetaxi till Karolinska varje dag, lägger mig i en maskin som består av några bumlingar som roterar kring mitt mellangärde och skjuter osynliga strålar som försöker undvika tarmarna och träffa lymfsystemet.

Idag är det förresten min födelsedag. ”Det är din dag och vi kan göra precis vad du vill” sa min sambo. ”Jag vill att vi lär oss hela texten till If ya getting down” svarade jag, så nu sitter vi här och rappar.