Krönika över ett i stort sett pissigt år

År 2021 var tråkiga besked (februari) som visade sig vara dåliga besked (mars), som visade sig vara värre besked (april). Lagom tills Ljudet av fötter skulle komma ut var jag nyopererad, hade kastats in i klimakteriet som en följd av operationen, fått besked om att livmoderkroppscancern var spridd till en lymfkörtel, samt omedelbart påbörjat cytostatikabehandling.

År 2021 var dagliga promenader, först för att återhämta mig från operationen och sedan för att inte försvagas av cytostatikan. Jag promenerade runt köket de första dagarna efter operationen. Sedan runt huset, till Hökarängsbadet, hela vägen till Stora Sköndal, till Gubbängen och runt, runt i Fagersjöspåret. Jag promenerade med syskon och föräldrar, med vänner och kollegor, och ensam med musik, podd, telefon eller natur i öronen. En gång följde en räv med en bit. Jag promenerade i regn, sol och blåst. Satte ena foten framför den andra, och upprepade.

År 2021 var guldmjölk och chiapudding varje dag – det ena för att ta det säkra för det osäkra, det andra för att högt fiberintag bevisligen ger fördelar vid strålbehandling mot bäckenområdet. Ett par månader efter avslutad behandling kräktes jag våldsamt och omotiverat ett par gånger. Den enda gemensamma nämnaren var att jag hade ätit chiafrön igen efter ett par månaders uppehåll, och ingen kan bekräfta något men sjuksköterskor och fysioterapeuter utesluter inte att det var kroppen som kopplade chiafrön till strålbehandling och kastade ut dem. Som en sjuksköterska sa: ”Vissa kräks så fort de får syn på treans buss”.

År 2021 var magmuskler som en trasig sörja efter hysterektomin. Det var att varken kunna eller få sätta sig upp från liggande med hjälp av magmusklerna, och att efter sex veckor ha tillåtelse att träna dem genom att ligga still och spänna dem utan att belasta. Efter tre månader kunde jag stå i plankan på knäna i tio sekunder. I december står jag i plankan på tårna i två och en halv minut. Det är sällan jag definierar ett år i kroppsliga framsteg. Men det här året har kroppen verkligen påmint om att den är förutsättningen för att resten av en ska få finnas.

År 2021 var mängder av omtanke från så många håll. Jag är fortfarande överväldigad. Tack för att ni skickat så mycket pepp, fina ord och i vissa fall allt från kökshanddukar till t-shirtar! Tack för att ni spred ordet om Monikaböckerna när jag själv var tvungen att ställa in! Jag blir varm i hjärtat av att ni finns.

År 2021 var en påminnelse om att vi alla kommer att dö. En del av det tillbringade jag i en bubbla, från vars horisont alla andra såg ut att gå runt och låtsas att de inte skulle dö. En del av bubblan skrev jag om i Svenska Dagbladet.

Jag hoppas att 2021 för min del går till historien som canceråret. Det skulle betyda att kommande år slipper vara cancerår, vilket vore förnämligt.

Men 2021 var inte bara canceråret, utan också Monikas år! I åtta år hade jag levt med Monika. I augusti 2020 (notera året) skrev jag färdigt tredje (notera numret) Monikabok. I april 2021 publicerades äntligen Ljudet av fötter (första Monikabok), och i oktober Bära och brista (andra Monikabok). Man kan se det som maximal otur, att jag fick cancer just när det skulle hända. Man kan också se det som optimal tur att jag hade en så rolig sak att fokusera på just när jag fick cancer.

Inte nog med att Ljudet av fötter och Bära och brista kom ut; ni och recensenterna tog dem till er också! Formuleringarna i recensioner och instagraminlägg som de nedan bär jag med mig som motvikt till de stunder då jag tvivlar på mig själv. Framför allt är jag så glad över att ni verkar känna Monika som jag, att hon har blivit en levande person för så många av er.

Slutet av mitt år har inte präglats av cancer alls, utan av böcker, TV och radio, en efterlängtad tatuering och julkalendrar. På mitt huvud växer en alltmer ostyrig kalufs, jag går igenom tredje Monikabok inför slutkorret, det har tryckts nya pocketar av min roman Tillbaka till henne, min julkalender Språkluckan i SvD har fått mängder av respons och många av er har på Instagram även följt min treåriga släktings enastående öppningar av pepparkaksjulkalendern. Om december får förebåda 2022 så känns det helt okej!

Då ett år är långt rapporterar jag resten av det i listform. Även här håller jag mig till mitt personliga år. Dels för att det skulle bli långt att skriva om hela världens år. Dels för att jag knappt kunnat ta in världen under just det här året.

Sämst under 2021:

• Cancer
• Pandemi
• Att det numera verkar omöjligt att köpa ett hus i Hökarängen för under 8 miljoner*

Bäst under 2021:

• Mottagandet av Monikaböckerna
• Att ”fläcken” på min lever inte var något farligt
• Att de inte hittade några konstigheter på min första efterkontroll
• Vaccin!
• Alla enastående människor jag har omkring mig
• Att ha hjälpt en människa att få en autismdiagnos som kanske räddat hennes liv
• Att ha funnits där för en annan människa som gjorde abort långt från sin ursprungliga familj
• Att oförhappandes få ett stipendium på 89 000 kr från Martha Sandwall-Bergströms författarfond
• Att snälla grannar med båt gjort det möjligt för mig att vara ute på landet trots pandemi och cancerbehandling
• Skrivlägren!

Tack alla som har låtit mig vara en del av ert 2021, och skål (med eller utan alkohol) för ett (peppar peppar) mycket bättre 2022!

_{*Låt oss se hur många som kan avstå från att föreslå husköp på andra orter helt utan att veta varför jag vill bo i just Hökarängen!}