Lucka 6: en saga

Detta papper hittade jag i flytten, fastsatt i en av mina två antika skrivmaskiner. Eftersom man strängt taget bara behöver en antik skrivmaskin sålde jag denna på Blocket – men räddade pappret.

Detta är en saga som jag och min syster skrev till vår andra syster när hon var i Peru år 2010. Vi tänkte att hon kanske saknade gamla hederliga svenska sagor, sådana som vi växte upp med där hälften av orden var obegripliga men godtagbara pga sagighet. Vi hade mycket roligt när vi skrev den, och blev alltmer kreativa i vår sagovokabulär vartefter sagan växte fram. Vår syster i Peru var däremot måttligt road.

Med anledning av kritiken på lucka 4, där ni alltså inte fick slutet på spökhistorien, har jag dessutom letat upp hela sagan på min dator. Håll tillgodo!

En gång var det en liten pilt, som var så lat att han blev ett ständigt besvär för sin mor. Nu låg hon för döden i stugan, och pilten visste ingen råd. ”Gå till Gamm-Stina”, var ett talesätt bland folket i bygden när sådana allvarsamma saker inträffade. Sagt och gjort, Pilten packade ett knyte med husets sista ostkant och lite hårt bröd, och gav sig av.

På vägen dit mötte han först haren.

”Vars är du på väg, pilt?” sporde haren.

”Till Gamm-Stina för att be om råd. Mor min ligger för döden, ty jag är en sådan odåga till son.”

”Vad har du i knytet?”

”Bara lite ost och hårt bröd.”

”Ge mig en smula”, bad haren.

Men pilten fortsatte att gå. Han brydde sig inte om djurets nöd, och brödet skulle han behöva själv. Det dröjde inte länge förrän räven kom.

”Pilt! Vart går du hän?”

”Till Gamm-Stina för att be om råd. Så lat jag är har jag drivit min mor i döden.”

”Det var oförsiktigt av dig, pojk. Ger du mig lite av din ost?”

Pilten låtsades inte höra. Han gick vidare med raska steg. Så spärrades hans väg av björnen.

”Vart går du, pilt?”

”Till Gamm-Stina. Jag drönat min mor i döden.”

”Må så vara. Men brödet i ditt knyte vill jag allt lägga labbarna på.”

Pilten löpte raskt genom skogen för att komma undan. Inte skulle björnen få något bröd, och inte heller ville pilten själv sluta som gamlefars kvällsvard.

I skymningen nådde han Gamm-Stinas stuga. Hon kom själv ut för att hälsa honom, krum i ryggen men med blick klar som källvatten. Hon skärskådade vår pilt.

”Nå, vad förskaffar mig den äran?” frågade hon.

”Mor min ligger för döden i stugan. Jag, min late olycka, har drivit henne till dödsbädden och nu finns ingen som kan sörja för mig.”

”Jaså”, svarade gumman illmarigt. ”Vad är det då som mor din besörjer?”

”Hon ger mig björksav att dricka och nävgröt att äta. Hon sopar stugan och hämtar in riset i kvällningen.”

Vid dessa ord brast han i gråt.

”Ge mig en ört som kan göra mor frisk igen.”

Gamm-Stina drog i sitt huckle.

”Nå, en sådan ört är svår för mig att finna.”

”Jag gör vad du ber mig.”

”För den skull då. I natt får du sova hos hönsen, imorgon vill jag att du går till Borr-Anders i sumpen och hämtar mig hans borr.”

Nå, detta kunde pilten godta. Han stannade hos gummans två magra hönsstackare över natten och vid gryningen gav han sig av.

Borr-Anders i sumpen var ej så munter vid tanken på att låna borren till en så lat liten pilt som vår pilt. Men då han hörde Gamm-Stinas namn, mjuknade han och gav med sig. På ett villkor:

”Om du sopar min stuga får du låna borren, pojk. Men då ska golvet blänka, och inte ett halmstrå ska stå att finna.”

Pilten tyckte att det lät som en rättvis affär, och när han lämnade sumpen satt Borr-Anders nöjd på sitt renskurade golv, men borren, ja, den låg allt i piltens knyte.

”Här har du borren, mor”, sa pilten stolt och räckte över doningen.

”Tror du att jag når att borra med den där”, fräste Gamm-Stina. ”Med min krumma rygg och mina gamla ben? Nej nu får du allt gå till storbjörken i näset. Där borrar du ett lagom stort och fruktsamt hål, och däri fäster du min nävstrut. Nå, stå int där och glana.”

Pilten tog gummans stäva och nävstrut och begav sig till näset. Nog fick han arbeta för att nå vägen in i storbjörken, men i hans tanke fanns belöningen och örten som skulle få mor hans frisk igen. Med stävan full av björksav återvände han och satte ned den framför Gamm-Stina. Nu skulle nog gumman tövas och ge honom hans ört.

”Låt se när det grynas”, muttrade käringen och torvade in i sitt ruckel.

Pilten fick sova hos katten.

Nästa dag gick han munter i hågen Gamm-Stina till mötes. Nog skulle han nu få sin ört?

”Nog var saven båd grann och även”, sa gumman blitt. ”Men ska du ha ditt botemedel lär du gå mig ett annat ärende idag. Se, Näv-Ola i mossen har karvat mig en hel skäppa näv, och nu skulle jag behöva en rask gosse att hämta den åt mig. Det tar en dag och en halv, du är tillbaka vid skymning i morgon dag.”

Gumman gick inte att töva emot, pilten fick grant tula iväg mot mossen. Mot kvällen tyckte han sig ströva bort från stigen och vägen tillbaka stod inte att finna. Då kom räven smygande.

”Pilt! Vart ska du nu hän?”

Gossen blev med ens modgiven och svarade morskt.

”Till Näv-Ola i mossen. Men jag tycks ha parvlat bort från min stig, säg mig vart jag nu ska vända?”

”Hade du givit mig av din ost, så hade du jämt varit på väg allaredan. Men när jag var i nöd gav du mig oknul och blotta körvet, därför får du allt finna din stig själv.”

Med ens var räven borta, och haren stod i hans ställe.

”Hare! Hjälp mig finna vägen tillbaka till min stig!”

Haren fnöskade och svarade:

”Hade du bara givit mig en smula av din mat. Men står mig inte ens en smakbit i härvet, så blir jag inte den som leder dig din stig bi.”

Nästa ögonblick stod gamlefar framför dem båda. Haren skuttade skrymt till sitt gömsle, och pilten var inte sen att följa hans slag. Skrämd av björnen stuvade han genom tall och gran tills gamlefar ej längre flånade honom i hasorna. Det slant sig så lyckligt att den rätta stigen så hamnade under hans steg och han fann sig åter på väg mot mossen, om än en halv dag försenad. ”Om någon igen ber mig om ett stycke bröd”, sade han högt, ”då ska jag inte vara så sklupen och hålla stuvan för mig själv. Nej, jag ska självmant dela min skalk med den som än må vara i nöd, och detta säger jag utan smuk!”

”Det låter bra, min gosse”, sa en röst.

Det var Näv-Ola i mossen.

”Vem sänder dig?”

”Gamm-Stina i skogen. Hon vill ha en skäppa näv.”

”Här har du karven, pilt. Gå nu och karva i barkskrönet där borta, men tar du en enda nålspann av det svarta nävet, då blir det till att karva ännu en skäppa. Gammelmor i skogen ska endast ha det bästa.”

Pilten visste att det inte var lönt att dröna. Han gick att karva, och återkom mot skymningen med en skäppa full av det finaste näv.

”Fint det, pojk. Gå nu åter till gammkäringen i skogen, hon må inte vänta mer än skörven plöjer.”

Men pojken hade annat i hågen.

”Gode far”, sa han. ”Låt mig karva ännu en halv skäppa näv. Sedan ska jag ge mig av.”

”Gott så.”

Med ännu en halv skäppa näv i knytet, begav sig pilten in i skogen igen. Ännu en gång kom han bort från den rätta stigen, och ännu en gång såg han räven och haren.

”Pilt!” ropade räven. ”Vart ska du hän denna gång?”

”Gosse!” frympte haren. ”Vart leder dina steg?”

”Tillbaka till Gamm-Stina. Men mina steg har lett mig fel igen.”

”Det tycks vara ditt ödesstöp, att vika hän från den rätta stigen.”

”Så tycks det. Men jag har i alla fall en halv skäppa näv, så jag reder mig nog. Vill ni stanna och dela den med mig?”

Räven och haren tulades i mossen och skyndade att fylla magarna med gott, saftigt näv. Sedan var de glada att leda gossen rätt igen. De strövade i lov runt gammelbjörnens marker så att han inte skulle få vittring av pilten igen, och snart skymtade han Gamm-Stinas stuga bakom tallen.

”Du ska ha tack för nävet”, sa räven renvittrat. Därefter vände han sig om och slet haren i stycken.

”Jag är ändå en räv”, sa han urskuldande, men då var pilten redan vid Gamm-Stinas bod.

”Här har du nävet”, sa pilten stolt. ”Endast det bästa, inga svarta nävskorvar.”

”Gott”, sa Gamm-Stina och plirade på honom. ”Nu är det bara riset till kvällningen jag saknar.”

Pojken var vid gott mod. Kunde han gå till Borr-Anders och borra sav och till Näv-Ola att karva näv, nog kunde han slinta ris åt gammelmor.

”Gå mot kärret. Där finner du det bästa riset. Men bry dig inte om att komma tillbaka om riset endast når till kärrans kant. Och når riset bara en tvärhand över kanten, tänk då inte på att återvända. Men kan du stå vid kärrans fot och tyrs att se mot andra sidan för det att riset skymmer din sikt, då kan du törva på stegen och hinta åter till stugan min.”

Gossen svarade karskt:

”Nog kan jag slinta ris åt Gamm-Stina, hon ska nog se att hon blir nöjd.”

Så tog han kärran och stövade mot kärret. Det första ris han fann var inte gott nog, men bakom kärret låg det finaste ris pilten någonsin hade sett. Han slintade tills solen föll bakom grantopparna, och kärran var fylld till bredden.

”Det duger inte” sa han morskt och återgick till riset.

När solen fallit mot storbergets topp, måttade riset en tvärhand över kärrans kant.

”Det är inte gott nog”, grymtade gossen.

Men när solens strålar inte längre syntes, nådde riset i kärran så högt att gossen inte kunde glana från den ena sidan till den andra.

”Nu blir gammelmor nöjd”, förnämte han och stuvade på stegen tillbaka.

Gamm-Stina frympte på munnen när hon såg den präktiga kärvan med nogsamt slintat ris som gossen hade hämtat.

”Det gjorde du bra, pilt, och nu ska du få din belöning.”

”Mödan var mig inget besvär, och nu har gammelmor båd näv och sav, väl ris att sova på. Får jag nu min ört, att gå hem till mor i stugan?”

Gumman plurade mot honom och talte:

”Mor din ligger för döden, för hon hade en gosse som blev henne till nöd av odåg och lathet. Int behövde hon en ört. Nej, hennes bot är pilten som lärt slinta ris och karva näv, väl borra sav med lånt borr. Slunta inte på stegen, pilt, utan torva allt vad dina punnskorvar plägar, så är du snart hemma hos mor igen!”

Pilten kände sig båd tuven och städ, men frömpte snart att gammormor hade båd en och två horvar i kläppen. Han torvde åstäd och fann i stugan mor sin, alltjämt liggande för döden.

”Jag är här nu mor. Och jag lärt att båd slinta och karva, likaså borsta fjut i stugan och borra med lånt redskap.”

Mor såg på sin pilt med klar blick.

”Pilten min. Med torven i håg och slupen pläg finns mig inget annat att sänka knävan i än att barka dig en helt ny horv! Det var då för slupet”

slut