Att skriva med bild och måla med ord

Som ni vet om ni till exempel lyssnat på Kära Annika eller följer mig på Instagram, började jag måla i våras. Jag befann mig i Värmland och kände mig fri från deadlines (vilket jag inte var) och fick för mig att jag skulle lära mig hur man målar med färg. Eftersom jag inte var hemma kunde jag inte genast köpa färg och prova mig fram, men det hindrade mig inte från att via internet lära mig i teorin. Åren har lärt mig att det finns knep för allting och att världens bästa life hack är att utnyttja vad andra redan upptäckt. Definitionen av utbildning, alltså. Jag googlade ”hur målar man med färg” och började söka mig fram bland hemsidor och youtubefilmer. När jag kom hem köpte jag akrylfärg och började testa det jag lärt mig.

Nu har jag målat i snart ett halvår. Ibland varje dag, vissa veckor inte alls. Flera saker har förvånat mig, exempelvis:
– Att det verkligen funkar att göra som de säger i videorna. Om du inte heller är en van målare och undrar vad det är jag har hittat, googla saker som ”values”, ”shapes” och ”block in colors” i samband med målarord. För att lära mig måla päls och fjädrar sökte jag på exempelvis ”paint white fur” och fick upp videor som berättade vad jag skulle tänka på. Jag gjorde som de sa, och eftersom det också krävs övning blev det såklart inte perfekt, men vansinnigt mycket bättre än om jag inte hade googlat.
– Att jag kommer ganska nära visionen i mitt huvud. När jag har försökt måla tidigare har jag haft en inre bild och alltid blivit besviken. Nu är det som om jag har fått trollformler.
– Att folk vill köpa mina målningar. Den första fågeln jag målade hänger nu i Linköping. Någon frågar om jag säljer prints. Folk på instagram frågar vad en tavla kostar och jag kan svara ”den är tyvärr redan såld”.

Men det var inte det jag tänkte skriva om nu, utan om hur måleri och skrivande liknar varandra. De är så lika att jag kan säga att 80 % av mina nya målarskills egentligen är gamla skrivarskills.

Som det där med modet och tålamodet. En bok är ingenting när man börjar med det, man behöver mod att tro att det ska bli något. Ju mer man har skrivit tidigare, eller målat, desto tydligare kan man visualisera vad det kan bli. Det tomma pappret eller målarduken fylls av visioner, en dröm om en känsla och ett motiv som blir till en plan. Sedan tar tålamodet vid.

Tålamod är också en sorts förtröstan. Om man inte tror att det kan bli något är det svårt att ha tålamod, men om man litar på att varje skrivet stycke eller penseldrag i slutänden kommer att adderas till något större än summan av delarna är det lättare att ha ro att slita med en formulering eller addera ännu en nyans av mörkgrönt. Kanske målar man över den senare, kanske försvinner formuleringen i redigeringen, men det är en del av processen.

Eller som det heter i branschen: kill your darlings. I nybörjargrupper för akrylmåleri på Facebook varnar nybörjare ofta varandra för att ändra på saker. När jag hade lagt upp bilden nedan, frågade jag om de tyckte att jag skulle ändra på örat. Svaret blev ett rungande nej – jag hade ju fått till det nu, ett penseldrag skulle kunna förstöra hela tavlan! Men det fina med akrylfärg är att det täcker. Jag målade över och målade om, och örat blev bättre. Jag tror inte att jag gick emot nybörjarkonsensus för att jag var smart, eller dumdristig för den delen, utan för att jag genom åren har strukit så många formuleringar som jag varit nöjd med men som stått i vägen för boken.

Men det finns fler likheter mellan skrivande och måleri än själva processen. Disposition är en sådan sak – vad är fokus för historien/målningen, och vad vill jag att läsaren/åskådaren ska uppleva? När jag håller skrivkurser liknar jag ibland synopsis vid konstnärens skiss; en visualisering av visionen man arbetar mot. Kommer det att bli exakt som på skissen, eller i synopsis? Troligen inte (såvida man inte specialiserat sig på att måla av foton) – man kommer att överraska sig själv, ta ett steg tillbaka och hitta ett ljus som bidrar med något nytt, se en död yta som blir starkare av en skugga, inse att det behövs ett barn, en frukt, en form, en annan färg. I romanen kommer en bikaraktär att få en större roll än man tänkt, ett förfluget ord i en dialog blir en plantering man inte planerat och kanske behöver man stryka en hel karaktär. Men i stort hjälper det åtminstone mig att ha en vision: Att veta var kärnan eller fokuset ska ligga, och hur allt det andra korresponderar med, kontrasterar mot och förstärker den.

Till detta hör inte minst frågan om detaljer. När jag pratar om skrivande använder jag uttryckligen formuleringen ”svepande penseldrag” när jag talar om att inte nämna allt. Man behöver inte berätta att huvudpersonen gick upp på morgonen, att hen åt frukost och borstade tänderna, om morgonrutinen är oväsentlig för historien i övrigt. Och om man nu skulle ha en god anledning att nämna frukosten behöver man inte beskriva brödskivorna, pålägget, tepåsen, koppen, bordsduken, köksinredningen och bordsskivan – om det inte känns som detaljer som förhöjer berättelsen. ”Var vill jag ha fokus” sitter i min ryggrad i skrivandet, och när jag hade gjort några målningar insåg jag att frågan är precis lika väsentlig där.

En av följarna på Instagram kommenterade i smickrande ordalag att jag målar som jag skriver. Det fick mig att reflektera över allt jag skrivit här, och så det där med en egen stil.

Ibland får jag nämligen frågan hur man hittar sin egen stil, och häromdagen såg jag samma fråga i ett målarforum. Men jag tror inte att man behöver leta. Man behöver bara göra. Ta sats när man föder sin vision, skissa upp den om det ligger för en, bygga på lärdomar andra redan gjort, låta fokus uppstå eller medvetet rikta det, låta ens egen mix av tålamod och spontanitet göra sitt allra bästa, och sedan göra det igen.

Och precis som med skrivande är det timmarna man lägger ner som gör det. När jag skriver får jag det oftast som jag vill ha det, vilket sannolikt beror på att jag ägnat så många timmar åt att öva upp det som brukar kallas kroppsminne när man gör det med kroppen, men som kanske får kallas hjärnminne här. När det gäller måleriet har jag bara börjat. Det blir för mörkt, för ljust, för konstig skugga och inte den effekt jag hade tänkt mig. Det blir inte som på fotot fastän jag tycker att jag målat exakt som på fotot, ett ljus uppenbarar sig som jag inte vet hur jag fick till. Men jag litar på att det ger sig, när jag lagt ner timmarna.

Det är så pass roligt att ha skaffat sig en ny kreativ hobby vid 43 års ålder att jag numera försummar både det jag redan försummade till förmån för mitt skrivande, och mitt skrivande. Jag rekommenderar alla att göra det, oavsett om den nya hobbyn är att skriva en roman, måla tavlor, lära sig ett instrument, bygga små friggebodar, dockhus eller pepparkakshus, dekorera tårtor, börja med vävning, etsning eller glasblåsning. Ha tålamod, döda darlings, lita på din vision och ge det tid (vilket är nästan samma sak som att ha tålamod men det förtjänar att sägas två gånger) så ses vi om ett år och ser hur det har gått.