Ödet i Åstorp: De separerade tvillingarna

När jag är ute på skolor och pratar med mellanstadieelever om Gruvan, tar jag gärna en extra titt i kyrkböckerna. Gruvan handlar ju om Ellen, som i sommarstugan på Utö hittar en dagbok skriven av Anton som var 12 år och riskerade att behöva börja jobba i Utös gruvor för 170 år sedan, och många lärare och skolbibliotekarier passar på att göra läsprojektet till en ingång till lokalhistoria. I boken finns en scen där Ellen introduceras för gamla kyrkböcker, när hon försöker ta reda på vad som hände med Anton efter att han slutade skriva. Dessutom får man vara med när hon börjar försöka tyda Antons handstil, vilket inte är det lättaste.

Jag, som numera ganska van släktforskare, går alltså in i kyrkböckerna för orten jag ska resa till och ser vad jag kan hitta för barnaöden där. Något som kan visa att spännande saker hänt på elevernas hemort, och hur barn hade det just där förr i tiden – och visa på lite gammal skrivstil. Jag inleder med att gå igenom några av de svårare bokstäverna, och det är förbluffande hur snabbt tioåringar under de kommande 45 minuterna lär sig tyda äldre skrift.

När jag i onsdags var i Åstorp hittade jag ett riktigt filmvärdigt människoöde. Det är möjligt att ingen har skrivit om det tidigare, eftersom kanske ingen svensk släktforskare haft anledning att titta på just dessa flickor. Men kolla på det här!

Till en familj i Åstorp kommer i maj 1868 en ettårig flicka som fosterbarn. Hon heter Maria, och noteras i husförhörsboken som Maria Larsson – inte Månsdotter efter fosterpappan Måns Larsson, det förbehålls de biologiska döttrarna i familjen. Hur man namngav fosterbarn verkar vara lite olika, oftast behåller de sitt eget eller mammans patronymikon (efternamn baserat på pappans förnamn plus -dotter eller -son) men här tycks Maria ha fått fosterpappan Måns Larssons efternamn.

Varför lämnades hon bort? Jag och barnen i Åstorps kulturhus tittar i Helsingborgs stadsförsamlings födelsebok för svaret, och det är ett speciellt svar vi får.

Marias mamma hette Elna Bengtsdotter. Hon var ogift och ingen barnafar fanns registrerad. Men det som är mest speciellt är att det samtidigt föds ett till barn av samma mamma: Anna. Barnen i Åstorp är snabba att dra slutsatsen: Maria hade en tvilling. Här ser vi dem i husförhörsboken, inskrivna under Elna och den utomäktenskapliga dotter hon redan hade.

Vi pratar en stund om hur livet kunde vara för en piga med tre utomäktenskapliga barn – det kanske inte är konstigt att hon kände sig tvungen att lämna bort dem. Men varför fick inte Anna följa med Maria till Åstorp? De var ju ändå tvillingar. Dog hon? undrar något av barnen. Vi får se, svarar jag. Varje plats har nämligen också en dödbok, och när jag går in i dödboken för 1867, året då tvillingarna föddes, är jag beredd på att hitta Annas dödsruna. Men titta här, vad som står i den.

Det är här jag märker att fjärdeklassarna verkligen kan läsa det som står. Sekunden efter att jag bläddrat till denna bild drar de efter andan och utropar: ”Mamman!” Ja, nio dagar efter tvillingarnas födsel dör deras mamma. Av vad? Stress, gissar barnen. Jag instämmer i att hon nog hade ett stressigt liv, men enligt dödboken dog hon av blodförlust efter födseln.

Det är Elnas död som leder till att tvillingarna separeras. Vi följer dem båda. Anna hamnar i Allerum, och blir i tonåren piga i Hässlunda. (När jag visar tioåringarna bilden nedan och frågar om de kan se var Anna hamnar, ropar någon ”Helsingborg” vilket indikerar att barnen nu läser äldre skrivstil i princip flytande och scannar texten efter ortnamn som släktforskarproffs.)

Maria blir kvar i Åstorp till vuxen ålder, vilket jag tolkar som att hon har det bra där. Vid tjugoett års ålder flyttar hon. Till Amerika!

Frågan man ställer sig är: Visste hon att hon hade en tvilling i Sverige? Kände de till varandra, fick de träffas? Eller är det som i boken Dubbel-Lotta och alla dess filmatiseringar, att de växte upp utan att känna till att de hade en (eventuellt) identisk kopia på annan ort? Lämnade hon ovetande sin tvilling i Sverige, när hon sökte ett nytt liv i en annan världsdel?

Vi följer Annas liv som piga på olika orter. Vid 21 års ålder är hon tillbaka i Allerum, men 1888 blir hon struken i husförhörsboken, med denna notis i marginalen:

”Nordamerika!” skriker nu barnen. Jag som trott att jag skulle behöva hjälpa dem, först att identifiera ”Amerika” och sedan lista ut vad ”N” betyder. Ja, Anna for till Amerika vid 21 års ålder, precis som sin syster. Kände de redan varandra sedan innan? frågar jag retoriskt, men barnen vill svara. De planerade det tillsammans, föreslår en. De tog samma flygplan, säger en annan och jag instämmer: de tog nog samma båt. De åkte med olika båtar och visste aldrig att de hade en tvilling som åkte till Amerika samtidigt, föreslår en tredje. En fjärde har en teori om att de var siamesiska tvillingar, samma kropp med två huvuden varav det ena växte upp i Åstorp.

Kan man få veta, frågar ett av barnen som nu förstått att man ofta kan få veta. Ja, det kan man säkert, om man följer tvillingarna till Amerika. Men även i de svenska kyrkböckerna finns starka indikationer. Till exempel i husförhörsboken där Anna blivit piga i Hässlunda.

Trots att Annas fosterfar heter Malmberg i efternamn, får Anna efternamnet Larsson som sin syster. Och tittar vi på hennes tvillingsyster Marias fortsatta liv i Åstorp ser vi att även storasyster Johanna Carolina är fosterbarn hos familjen Larsson under en period. Orterna där de växte upp låg dessutom inte så många mil ifrån varann. Man kan misstänka att alla syskonen hade kontakt under uppväxten.

Jag tänker alltmer på Johanna Carolina när jag avslutat föreläsningen i Åstorp (och signerat barnens böcker samt svarat på tusen frågor om att vara författare). Hon var tre och ett halvt år, när hennes mamma dog och hon fick två tvillingsystrar. Vilket trauma och vilken omställning för ett litet barn som fått ett språk och börjat bli medvetet om världen. Kände hon ett ansvar för tvillingarna, som var så mycket mindre än hon själv? Hur var det att separeras från dem alla och bli ensam i världen, med mamma i himlen och systrarna i nya familjer? (Somliga tvivlade säkert på att kvinnor som Elna kom just till himlen, och det fick nog hennes barn höra.) Vart Johanna Carolina tog vägen de första åren efter att hennes mamma dog är oklart – hon står kvar i husförhörslängden i Helsingborg fram tills hon som tioåring upptas som fosterbarn i familjen Larsson, och var sannolikt ett fall för Helsingborgs fattigvård fram till dess.

När jag följer henne vidare från fosterhemmet i Åstorp hittar jag Johanna Carolina som piga i Ängelholm, varifrån hon flyttar som nittonåring – till Amerika.

Vad som hände i Amerika är en annan historia, som jag inte kunde fördjupa mig i på tåget mot Åstorp (men om någon annan släktforskare börjar gräva i saken – hör gärna av dig). Vi kan bara konstatera att den föräldralösa Johanna Carolina vid nitton års ålder och med ”försvarliga” bibelläsningskunskaper reser över Atlanten, för att sannolikt vara den som bereder väg för sina två småsystrar att göra detsamma sex år senare.

Och att hundrasextio tioåringar, i en tid när flygplan och trådlösa telefoner var vardag, kunde läsa om hennes och hennes systrars öde på en storskärm i Åstorps kulturhus.

Läs mer om Gruvan, 9-12 år
Läs om släktforskningsromanerna i Monikatrilogin